Senaste Lyrikvännen har en lång dialog där Jonas Ellerström och Isabella Nilsson diskuterar rim och bunden vers, något som tycks uppleva en viss renässans. Inom särskilda gränser, enligt Nilsson, som säger att "den nya samtida rimmade versen tenderar att utövas och uppfattas som en ironisk kommentar till gamla tiders rimmade vers" och att dagens unga poeter inte är "redo att rimma på fullaste allvar". Det stämmer kanske om Malte Persson (är han ung?) eller Elis Burraus rim (rimmar han?). Det stämmer kanske om Isabella Nilssons egna dikter, vad vet jag om hennes allvar! Lustigt nog diskuteras detta samtidigt som hela två – rimmande – diktsamlingar nominerats till Augustpriset. Och jag uppfattar varken Hanna Rajs eller Linus Gårdfeldts rim som särskilt ironiska. (Återkommer kanske till Gårdfeldt i ett eget inlägg.)
I Rajs fall rimmar redan titeln. Det barnsligt klingande samma–mamma är typiskt; banala rim som bok–klok återkommer flera gånger i samma dikt och ljudlikheter och halvrim får väga lika tungt som helrim. Här saknas all nördig ekvilibristik. Sådan vore också svår att förena med bokens innehåll och kunde rentav bli stötande. Dikterna tilltalar poetens döda mor och använder formen – rim, men också en rusande rytm – på ett mässande sätt, som ett hjälpmedel för att tränga sig nära motivet men inte stjäla uppmärksamheten från det. Lite slarv bara understryker det intima. Jag berörs allra mest av dikten "Något viktigt", som slutar i några rader som går om och om igen: "ditt liv är kort så använd det / hon älskar dig ju oavsett / ditt dumma barn uppskatta det / ovillkorligt använd det / ditt liv är kort så älska det / du kämpar för att glömma det / hon stannar med dig oavsett / hon stannar med dig oavsett" och så vidare. Nötningen är så kraftfull att de mest banala rader pumpas fulla med känsla och mening. Det är upprepningen som gör det. När dikterna rimmar är det framför allt en form av upprepning – till skillnad från ett sätt att mejsla ut en fin struktur, exempelvis.
Det är ganska kaxigt att utan vidare foga in en sonettkrans i samlingen. Några samtida poeter (Olivia Bergdahl, Jonas Gren) har ju stolt gett ut sådana som självständiga böcker. Men så är Rajs "Sonettkrans" inte heller något mästarprov. Rimmen är inga nödrim (bevare mig väl!) men ger ett vårdslöst intryck – kvinnligt här, manligt där, lönlöst får rimma på behövts. Formen är ett sätt att komma framåt, men i denna strängare variant kanske också ett stöd för att tvinga fram sammanhängande tankar: "att sorg är kärlek fast från andra hållet / man blir så generös med sitt förlåt / och älskar lättare genom det sållet / för man ser allting från ett efteråt". Det är fint att hinna med noggrannare betraktelser, men det är till priset av en makligare fart.
Dikten "Ersta" är en svit trioletter (det fick jag bläddra fram i Verskonstens ABC), här den första:
solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla
jag pratar med dig som om du var vaken
solen lyser upp ditt vita kakel
mormor verkar vänta på mirakel
jag är säker på att det går illa
solen lyser upp ditt vita kakel
du lyssnar men du ligger där helt stilla
Det är ett versmått som gjort för Rajs stil. Upprepningarna både manas fram och tvingas på plats av formen. De flödande, gränslösa dikterna som trycker på i flera sidor kan ibland penetrera vassare, men de riskerar också att slinta och snubbla – det hör till, om man vill. Bokens blandning av bunden vers och de mer poetry slam-liknande ordkaskaderna är förstås också en form i sig. Jag har svårt att se en mer passande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar