Min första Lars Gustafsson och det är kanske en av hans mest lästa böcker, tror jag. Det är en kortroman om 120 snabba sidor. Huvudpersonen är gästprofessor i skandinavisk litteratur vid ett universitet i Texas, där han håller välbesökta föreläsningar om Nietzsche och Strindberg. En av hans doktorander gör ett sällsynt fynd i bibliotekets kemiavdelning: en bortglömd memoar som vänder upp och ner på de invanda föreställningarna om Strindbergs infernokris. Den snopne professorn hör sig för hos en annan händelsevis bekant ung man – en kavat student som genom ett extrajobb på flygförsvaret har tillgång till avancerade datasystem – om inte han kan analysera de två böckerna matematiskt i computorn för att om möjligt finna sanningen om de Makter som ansatte författaren. Lediga stunder ägnar professorn åt tennis, denna sport vars grundmoment, serven, med alla sina förnuftsmässigt oberäkneliga faktorer är "ett fönster till det okända". I bakgrunden utspelar sig ett dunkelt drama mellan den mäktiga universitetsledningen och en rektor som djärvt föredrar Wagner framför Verdi.
Det är alltså en fantasifull historia, men knappast mustig, utan ren i sin frejdiga humor och sina pigga associationsbanor. Allt knyts ihop på något vis, lagom löst och slängigt med en satirisk topp i studenternas protestbanderoll "för akademisk frihet, Wagner och socialism". Jag kom vid något tillfälle att tänka på Max Frisch och kunde sedan inte släppa tanken, vilket jag väl själv får hållas ansvarig för. Men jag uppfattar grundtemat som besläktat, den mänskliga tillvarons irrationalitet och våra stånkanden i ogjort väder att betvinga den. Max Frisch minus melankolin i så fall, för det här är en mycket glad bok. Fantastiskt kul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar