En av de mindre ihågkomna arbetarförfattarna av den ursprungliga generationen. Jag är dåligt beläst på dem alla och kan knappast jämföra, men det här måste höra till det mest upplyftande och ibland rent gladlynta i genren.
Det handlar om bygget av Västerbron i Stockholm och boken panorerar över säkert ett tjugotal personer, alla boende i arbetarbarackerna. Vilken gemenskap! Jag kommer att tänka på när jag bodde på studentnation. Någon är en sävlig poettyp, någon har varit runt i hela världen, en annan är det mest synd om och Knut Ivar Eld (bra namn) pluggar ryska och är ensam kommunist; visst passar man halvbra ihop, alla kanske inte känner alla så väl, men man är ändå en liten värld tillsammans. När de svetsat och hamrat hårt hela veckan tar Koppar-Pelle, Kalle Klack och några andra en härlig helgutflykt med båten. Om kvällarna kan det bli dans i baracken när byggets fyra musikanter sätter igång en kvartett var och en inifrån sitt rum.
Bron är mer än deras försörjning: den är framför allt ett monument över deras arbete och stolthet. Den slår rot i berget, gör staden till deras, de kan sitta ovanpå och spana ut över sina malmar, och när Herbert och Sonja kysser varandra för första gången står bron och vakar tryggt och mäktigt över dem. Men det majestätiska bygget är ju också arkitekters och politikers förtjänst, och kanske är det därför arbetarnas klassmedvetenhet är lite ljummen. Bron binder ihop samhället.
Där finns också tjuvar, slavande änkor, en gravid flicka, unga odågor och några verkligt eländiga arbetslösa. Men även de mer tragiska små bilderna blir ganska pittoreska när de fogas in i den stora fresken. Agitatorn får hålla några brandtal men författaren tar liksom inte ställning, mer än att det är vackert när arbetare får glädjas åt sitt arbete. Javisst! Så själlös man känner sig som tjänsteman på kommun!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar