En debattbok som väl väckte någon debatt härförleden. Utgångspunkten är det provocerande påståendet att liksom litteraturen en gång uppstått så kommer den en dag att dö, och skulle man tro vad som skrevs i kultursidorna ville Johansson leda i bevis att detta slut var omedelbart förestående. Riktigt det hävdar han väl inte i boken, mer än inledningsvis för att fånga läsaren. Nej, det handlar snarare om ett försök att ringa in problemen med dagens rådande konst- och litteratursyn, vilket också blir ett försök att ringa in problemen med vår samhällsform. Författarens huvudsakliga invändning mot dagens litteratur – i vid bemärkelse: det som skrivs, hur det läses, diskuteras, debatteras och institutionerna för det – är att den tenderar att legitimeras etiskt och politiskt. Det har skett en förskjutning från verk till författare och paratext, från estetik till privatmoral. Han exemplifierar med ekopoesi, pedagogiska barnböcker, patosfyllda texter som tar sig an de brännande ämnena. Men, argumenterar han, sådan litteratur reducerar sig själv till en tom ritual, en beskrivning av det vi redan vet; den skiljer det förutbestämt goda från det förutbestämt onda och tar ställning för det förra. Den kan inte ge några radikalt nya insikter, för man är "upptagen med att investera i sin egen underordning", definiera sig utifrån sin fiende och motsats – slavmoral, med Nietzsches ord som Johansson gärna lånar.
Det är lätt att hålla med om att det mesta som skrivs idag är pliktskyldig litteratur, egentligen inte litteratur alls utan något som försöker likna det. Johansson ser skulden ytterst i nyliberalismens splittring av kollektiven, som leder till ytliga tankar och till förnekelse av det som går utöver den enskilda författarens eller läsarens horisont. Litteraturen måste åter hitta sin legitimitet i den estetiska upplevelsen, gåshuden, instinkten som föregår individen.
Ungefär så förstår jag honom. Och håller i allt väsentligt med. Det skadar inte om man har övning i att läsa Adorno och annan teori och visst siktar han brett mot hela NPM-logiken, ibland väl brett. Men, och det har jag tyckt när jag läst honom i tidningarna också, Sven Anders Johansson har ett polemiskt bett som är nästan bara av godo. Han kan uttrycka en tanke nyanserat utan att spä ut den till något menlöst, han vågar sucka och fnysa åt det som är riktigt dåligt eller dumt. Det gör det värt att läsa den här boken även om partier är tillsnårade och även om litteraturens särart i förhållande till andra konster i slutändan lämnas otillräckligt utredd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar