Av någon anledning har jag dragit mig för att läsa den här, Karin Boyes debut, kanske på grund av titeln. En gammal kanaaneisk gudinna som symbol för modernitetens avgudadyrkan... det låter så där ansträngt anspråksfullt. Så fel jag hade!
Boken har samma pigghet och energi som Josef Kjellgrens Människor kring en bro, en annan modernitetsskildring från samma tid. Formmässigt finns också likheter: de nitton kapitlen är ömsom svepningar över storstadens (Stockholms) neonljus och jazzkaféer, komplett med retoriska frågor och utrop, ömsom nedslag i en lös intrig som kretsar kring några unga människor. Britt som är inflyttad från landet, Viola som har plats i en sybehörsaffär och Tage som det går bra för på veckotidningen. Deras vägar korsas på dans och på bio, och då och då i söndagseftermiddagens krassa ljus. Kärleksbryderier blir det, men de är nog mera upptagna med att flyta med stadspulsen åt rätt håll:
Och mareldshavet gjuter sina jubelrop om hårvatten, veckotidningar och bilmärken över alla dem, som för tillfället lyckas hålla en plats där i ljuset. Dropparna driver i strömmen. Vem blir sugen till botten? Inte jag, inte jag! Vem blir slungad i höjden? Jag! Jag! Hela staden ekar av samma rop av hopp och ångest: Jag! Jag! – nu i den brinnande timmen, i rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum.
Astarte är namnet på en guldpläterad skyltdocka, lockande för både damer och herrar. Några reklamare presenterar henne i inledningskapitlet. Men någon entydig kritik av konsumtionssamhället blir det ändå aldrig. Det blir något mycket smartare. Om det är något som skildras med allvar så är det just lockelsen, det moderna samhällets alla förföriska illusioner – men inte som något som faustiskt och egentligen mörkt. När en biovisning med en amerikansk filmstjärna liknas vid ett sakrament finns hela heligheten där. Att en nattklubbsdansös ("en elfenbensfärgad sammetsorm") kan få Tage att glömma sin Viola bredvid sig är samtidigt en seger för konsten. Skönhet och ungdom, modernitetens ideal, är ju världens poesi som vi törstar efter.
Men visst finns där också Annalotta, som så formats av läsningen av Hemmets Härd (veckotidningarna har verkligen omätligt inflytande) att hon fäster allt framtidshopp vid sitt utseende. Och detta har anpassat sig självt efter omslagsflickorna. Där finns också ett kapitel om barnarbete som knappast kan läsas apologetiskt.
Det hör till att förbluffas över hur aktuell samhällskritiken är. Låt det vara sagt: förbluffande! Men det har trots allt gått nästan hundra år och det märks också. Veckotidningar och bio har ersatts av annat; det är en detalj. Jag tror att den största skillnaden är själva grundinställningen: glädjen, om än uppskrämd, berusningen, förfäran och entusiasmen – finns några sådana känslor tillgängliga när dagens konsumtionskultur ska skildras? Det närmaste är kanske den sorts postironiska accelerationism som hade sitt uttryck i vaporwaveestetiken för ett årtionde sedan och som kanske ännu (jag vet inte) lever kvar litterärt i alt lit-kretsar. Men det där är en imitation av entusiasm. Boye skriver, i blockcitatet ovan, om "rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum". Har inte själva ruset också blivit tomrum för oss?
Och det tomma har blivit ännu tommare. Vår tids reklamspråk är antitesen till konst, medan Boye kan ägna flera sidor åt annonsparodi i form av en mycket vacker beskrivning av ylleproducerande får i skotska högländerna: "Fåren har gamla ansikten, och de är gamla. När de böjer nacken bakåt och bräker, kommer deras bräkande som ett vemodigt eko ur gråa forntider. [...]"
Men som jag önskar att det gick att skriva en sådan här bok idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar