Ett år efter den mastiga och prisbelönta Europa kom den här tunna boken. 130 sidor i Porto. Passade han på att skriva av sig i skuggan av framgången? Grigorievs annars hårt hållna och på många sätt traditionella prosa får nu ge vika för experiment med lösa repliker, fragment och udda kommatering. Några unga människor med bakgrund i Ryssland, Frankrike, Sverige, Portugal pratar i mun på varandra, mest om gentrifieringen av staden. Något måste göras, men någon är frasradikal, en annan är bara pretentiös. Det talas om fattigdom, ångest och filosofi, och beskyllningar för pseudofilosofi. Den svenska mentaliteten får en släng av sleven. Erfarenheter av asyl och rotlöshet, framförda av konfrontativa exileuropéer med dimmigt vänsterpatos som är ivriga att positionera sig mot varandra.
Det flyger aldrig riktigt, kanske för att Grigoriev – åtminstone i romanerna, jag har läst flera vassa essäer av honom – är en större stilist än tänkare. Eller: det är stilen som vässar romanfigurernas ofta rätt banala tankar och gör dem spännande. Här funkar det sämre. Idéerna om kapitalismen i allmänhet och i detalj är inget nytt; cynismerna och ilskan kunde kompensera, men den uppstyckade dialogen gör dem formlösa. Enstaka fräcka spydigheter: "En gång var det någon som frågade, varför är du så tyst, Romain? Då sade han: Jag är din inre röst." Att allt förmedlas genom en stum och tom lyssnare kallad "jag" krånglar till anföringen: "Hade jag barn? Etelle hade en pojke på fem år, visste jag det?" Stämningen blir vag och skvallrig. Regnet har känts mer närvarande i de tre böcker som inte hetat "Regnet".
Här lyssnar man snarare på ett gäng erasmusstudenter än på vindpinade kosmopoliter med syrlig tunga som i tidigare böcker. Det hade väl inte varit fel i sig om de sagt intressantare saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar