Jag har ägnat ett par veckor åt att läsa, betrakta och smälta två diktsamlingar av Peter Thörneby, och under processen har jag kommit att tro att jag innerst inne är en "OEI-kille". Det kanske inte är ett etablerat begrepp. Men jag känner tydligt att någonting i denna extremt kantiga och nog för de flesta otillgängliga poesi – typisk "språkmaterialism" (vilket jag förstått är ett skällsord?) – slår an hos mig som ingen kampdikt eller romantisk centrallyrik någonsin gjort. Så är också mitt intresse för språk belagt sedan dagis, det för skönlitteraturen först från tjugo.
Corian gavs ut 2017 på just OEI editör. Area kom 2022 på Relä, ett minimalt förlag drivet av gänget bakom tidskriften Tydningen. Böckerna har mycket snarlik formgivning i orange respektive en elegant mörkblå. Båda är ett slags samlingar av texter – man ryggar för benämningen, kanske "ord"? så korta är de – som publicerats individuellt i olika tidskrifter eller som separata stenciler och lösblad. De bär titlar som "Katalog", "Statyer" eller "Svängningar vid kanten". Sju ryms på ett femtiotal sidor i vardera bok. Så här kan det se ut ("Simultan" ur Area):
en modell av någonting
i monumentalformat
-----------------------------
en fullskalekonstruktion
i egen rätt
Men citatet gör ingenting rättvisa. Böckerna verkar som helheter. Corian läser jag som en fragmentarisk spänningsberättelse, blixtbilder från en hotfull stadsmiljö där "en kvinna är inte anhållen // röster som inte / från läktaren / bara delvis uppfattas". Referenser till vapen, aluminium och "ett skyltfönster i London". De utströdda bitarna bildar ett tiondels pussel, som för min syn liknar en thriller med Julie Christie. Area är lugnare, mer akademisk. (Ja, mer!) Titeln på den inledande sviten "Konstverkets dematerialisering" kanske styr min läsning, men dikterna tycks beskriva konstverk, som en serie ekfraser. Det ryms en viss uppgiven humor i hur hela konstverk ringas in av korta rader som "metronomisk / hon beskriver hur ljuset faller". Man spårar också en kritik av konstens institutionalisering. I den sista sviten "Area" är heldragna linjer mellan raderna, så här:
_______________________________________
fixerad vid golvet
_______________________________________
i samhällets mitt
_______________________________________
_______________________________________
ett genom mångfaldigandet anspråkslöst föremål
_______________________________________
(De första raderna är värdiga en engagerad sjuttiotalspoet!) Här nämns "dessa ljusa rum i vilka vi äter vår lunch" och strecken är som rummens dörrar som stänger ute och särskiljer. Texten är typografiskt konkret även på andra sätt: kursiver ("havets närhet spegelvänd") antyder både verkstitel och betoning – och ställer därmed frågan om konventionen att ange dessa två funktioner med samma medel är godtycklig eller meningsfull.
Enligt förlaget består Area av poesi som "tydligt aktiverar bokens egen arkitektur". Det som främst torde åsyftas är ett utvikbart blad (sviten "Ateljéns funktion") med glesa rader i en heldragen rektangel, där pappersvecket blir en sorts avgränsare mellan vänster- och högerutsagor. Några fraser överskrider det. Dynamiken mellan det som sägs på ömse sidor är subtil – inget i trycket förråder ju gränsen – och på samma gång påträngande: vecket poppar fram i 3D ur arket.
tillverkad, en sak bland andra hon är en modell | en viss position i en sekvens av bilder
(Strecket motsvarar vecket.) I Corian finns en liknande säregen dikt, tryckt förvisso på ett vanligt uppslag, men som arrangerar några olika ord och fraser omlott i ett rutmönster, där bokstäverna i namnet "FRANCINE" utgör mitten. Det blir i min läsning till klimax i thrillern ("she / looks / too / pretty / try / to / catch / her").
Och det är ju min läsning. Det verkar ofrånkomligt att en så styckad poesi, som rycker loss och gör atom av varje ord och ordställning, tvingar läsaren att skapa sammanhang. Vi är ju gjorda för att se sammanhang. Det blir poesi som å ena sidan bejakar det gåtfulla, och som läsare kan man anstränga sig att stanna kvar i det ödsliga ensamma ordet, men å andra sidan tenderar att bli suggestiv. Något suggereras fram mellan orden. Detta något blir mer eller mindre godtyckligt och individuellt. Hur många ser Julie Christie framför sig i hålrummet mellan orden "salt" och "hon går förbi dem"? Gäller det för dikten att hitta en balans mellan självständig gåtfullhet och inbjudan till gåtlösning?
Någonting som denna mycket handgripligt språknära (jag får väl inte säga "språkmaterialistiska") poesi inte uppenbart arbetar med är rytmen, åtminstone inte på vers- eller radnivå. Kanske konkurrerar typografin och den andra rytmen, den som bildas av de sammanförda sviterna.
Jag har inga slutgiltiga svar, och det hade ju varit tråkigt. Jag kan inte relatera det här till något viktigt eller allmänmänskligt. Jag blir inte berörd. Ändå känner jag att den här poesin vidrör något organ i mig som konventionell begriplighet inte förmår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar