Erik Andersson är ju en trevlig figur som skriver trevliga romaner – jag har läst tre och skrivit om dem tidigare – men han är nog främst verksam som översättare. Han har översatt Tolkien och om detta skrivit boken Översättarens anmärkningar, som jag hoppas ramla över någon gång; föreliggande behandlar arbetet med James Joyces Ulysses, som utkom i Anderssons nyöversättning 2012.
Det är en associativt lufsande betraktelse inifrån arbetsrummet, från Dublin och (oftare) irländska landsbygden, från den joyceska sekundärlitteraturens djup och då och då med överklivning i en småkäck dialog som illustration till någon poäng om översättarens belägenhet. Däremellan får man veta ett och annat i sak om Ulysses och dess författare, med plötsliga inzoomningar på någon språklig detalj och hur man bäst klurar på att överföra den till svenska. Översättning som sådan diskuteras också och Andersson gör ett intressant experiment när han "översätter" ett stycke ur Fredrika Bremers Famillen H*** från 1830–31 till modern svenska. Så gör man ju inte! Men kanske mest för att det då blir så pinsamt uppenbart för alla att översättningen inte är originalet. Förhållandet till Thomas Warburtons gamla Odysseus vidrörs bara kort, vilket är synd, men i gengäld avslutas den lilla boken med något av det bästa jag läst om behovet av nyöversättningar:
Gemensamt för varje ny litterär riktning som framträtt är ambitionen att göra det nytt. Det gamla sättet är förverkat; man måste pröva på ett annat sätt. James Joyce prövade alla sätt han kunde komma på. Vissa har sedan dess nötts av andra författare, medan andra har behållit sin utmaning för läsaren.
Samma villkor gäller för översättaren. Även om det går åt en väldig massa kraft till att komma så nära originalet som möjligt, att inte tappa referenser och ordlekar, så finns det ett krav som man inte får ge avkall på: det måste göras nytt. Det måste finnas en spänning i formuleringarna.
Det är också där som varje verk har någonting att vinna i översättning.
Nils Håkanson ägnar en hel, på många sätt förträfflig, bok åt de översättningens centrala problem som Erik Andersson sätter fingret på med några få ord. Andersson är beundransvärt koncis, klar även när han är obskyr, behärskar nog alla språkliga register och särskilt de lite skevt högtidliga. Ingen annan kan med sådan lätthet blanda "esomoftast", "åtra sig", gånggrifter och nanoteknik i ett och samma stycke som egentligen handlar om att sitta vid sitt skrivbord. Bara att slå upp var som helst i hans böcker om man någon gång tvivlar på sin kärlek till svenska språket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar