För tre år sedan läste jag Erik Anderssons dagbok från nyöversättningen av Ulysses, och skrev att jag hoppades ramla över den om Sagan om ringen någon gång. Detta har nu hänt!
Om Dag ut och dag in med en dag i Dublin bearbetar arbetets våndor i en sorts personlig långessä är Översättarens anmärkningar alltså en dagbok. Lite lagom efterkonstruerad för att göra lustig följetong av sådant som en egen tappad vigselring. Och avsnittet när han tar in en vikarie från Manpower kan väl inte vara på riktigt? Det är hur som helst datum efter datum, från med tvekan accepterad förfrågan i april 2002 till färdigt manus i juli 2005. Själva dagboksformen för ju med sig en öppenhet – vad som helst kan hända imorgon – vilket går fint ihop med Erik Anderssons förutsättningslösa (men alltmer engagerade!) inställning till arbetet. Hela boken färgas av ironin att uppdraget att nyöversätta Tolkiens episka trilogi har tilldelats någon som bara tagit sig igenom första delen och tyckte det var "pratigt och tjatigt".
Men förlaget visste såklart vad de gjorde, för hos Tolkien vimlar det av sådant som får Andersson att gå igång som en evighetsmaskin, inte minst fornnordiskt inspirerade ortnamnsetymologier. Säkert hälften av anteckningarna handlar om egennamnen. Inte nog med att de måste hanteras konsekvent, man har också att ta hänsyn till Tolkiens egen Guide to the names, där han kanske mer klåfingrigt än hjälpsamt slår fast namnens avsedda klang och konnotationer. Och inte bara författarens spöke utan hela världssamfundet av fans kikar översättaren över axeln. Han verkar ändå ta det med ro. Även tidningars och tv:s intresse.
En liten referensgrupp av hängivna tolkienister bistår med korrektur, kollationering och fyrahundrasidiga listor med förslag och invändningar. Deras intensiva mejlväxling, ofta försvårad av tekniken, är som mellan översättaren och hans överjag (med redaktören som iakttagare). Det hettar ofta till, och experternas ork att argumentera vidare om varenda detalj tycks oändlig. Rivendell kan på inga villkor bli Kleva däld, som Andersson är svag för, möjligen Rivendal eller Rämnedal; på ett nätforum röstar en majoritet för Riftedal, mot en handfull för Klåvedal – översättaren tackar. Men funderar vidare på vad Tolkien själv hade hittat på om han skrivit på svenska, utan ett original att förhålla sig till? Vem vet.
Jag kan undra ibland om han inte gör sig till lite. Andersson vill hålla fast vid Aragorns tillnamn "Vidstige" för att det är "etablerat" (genom Åke Ohlmarks gamla översättning). Om han har känsla för sådant är han nog inte helt oinläst ändå? Men det kanske kommer under arbetet. Man får intrycket att hela översättningen är något slags förvuxet hobbyprojekt, nog så värt att ta på allvar men i grunden ett lättsamt företag. Kanske var det så; att Tolkien inte är "stor litteratur" tycks alla eniga om. Inte som James Joyce. Men säg det uppdrag som Erik Andersson inte kunde ta ner på jorden med sin obotliga ödmjukhet! Han får allt att verka snällt och ofarligt, som om mamma och pappa har lovat att inget kan gå illa. Det är kanske därför jag ständigt sugs till hans böcker.
Några lustiga cameos flimrar förbi, bland annat en ung Malte Persson som tipsar om "vrångt" för "an ill fate" när Erik Andersson sitter och liveöversätter på bokmässan. En liten föraning om senare naturessäer skymtar i ett par kommentarer om kalhyggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar