Den här boken har legat länge på min önskelista sedan jag för några år sedan upptäckte Kristian Petri med Nattboken och Den stulna novellen i dubbelpocket, något slags Paul Auster-aktiga noveller, och senare Fyren, en samling suggestiva reportage om fyrar. Jag har också läst Jag skall dundra, en halvlyckad historisk roman skriven tillsammans med Peter Englund. Inget av det är det bästa jag läst men det finns en vilja att spana djupt som gör alla böckerna intressanta.
Djungeln skildrar hur Petri och några andra reser till norra Borneo för att spåra upp och spela in en dokumentärfilm om Bruno Manser, en schweizisk aktivist som bor i skogen tillsammans med penanerna, den sista nomadstammen på ön. Deras och alla andra stammars livsmönster hotas av den malaysiska regeringens våldsamma skogsavverkning. Svenskarnas färd in i urskogen ramas in av bullret från bulldozers och motorsågar strax utom synhåll. Förutom det liknar boken till att börja med en traditionell reseskildring från paradiset och i mötet med penanerna spelas scener upp som kunde platsa hos exempelvis Thor Heyerdahl – jag tänker då specifikt på när penanerna sägs ha svårt att uttolka ett foto av ett höghus: "Hyddor staplade på varandra i oändlighet." Exakt den iakttagelsen minns jag från Heyerdahls Fatuhiva. En blinkning eller smärre kliché?
Annars är hänvisningarna till annan litteratur öppet redovisade, och de är många, till såväl äldre reseskildringar från Borneo som antropologiska verk och essäer. Petri är långt ifrån först på platsen men gör skickligt bruk av andras och egna observationer för att i en korthuggen stil måla fram livet i skogen. Bruno Manser har upptecknat penanernas myter och religiösa föreställningar (den märkligaste är legenden om hur förfäderna av okänd anledning valde att bosätta sig i de många vattenfallens land istället för vid floden som kunde återuppväcka de döda); antropologen Peter Brosius har studerat penanernas namngivning av minsta stenbumling och flodkrök i det område som nu skövlas; författaren själv noterar att penanerna ofta ser "märkligt frånvarande" ut, som i en "blandning av sömn och vaksamhet".
Frågan är om inte detsamma kunde sägas om de västerlänningar som vurmar för djungelstammarnas sak. Inte ens de mest välmenande kan skaka av sig fantasin om det ursprungliga. Boken utvecklas till essä om orientalism och exotisering innan den övergår mer fokuserat till kampen mot skogsbolagen. Kanske hade den vunnit på att fördjupa det filosofiska och förkorta det dokumentära, låta sitt eget ärende få del av samma kritik som Rousseau och brittiska samväldet. Vad är det man gör när man låter Bruno Manser agera språkrör för penanernas kamp? Hur skiljer man på önskan att hjälpa utsatta folk och den att fly civilisationen?
Men det går att bortse från den lilla bristen och fängslas av bilden av djungeln, och de många scenerna från barer i Brunei och malaysiska hotell, allt lika stämningsfullt beskrivet. Är man lagd åt att uppskatta namedropping finns här att hämta: Birgitta Dahl, Stig Larsson, Arne Sucksdorff, Ernst Jünger med flera gör oväntade inhopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar