Och nu den fjärde och sista delen i den svit som i övrigt består av Fattigadel, Dunklet mellan träden och Dessa lyckliga år. Boken inleds år 1914 då Viveka är tjugo år. Min förhoppning om att förra bokens slut skulle visa mot något nytt och mer intressant infriades faktiskt, för fjärde bandets första del handlar fortsatt om kärlekstriangeln mellan Viveka, Adolf och Antonius, utökad med Ava de Gam-Palin. Dessa fyra är på utflykt i Skåne och besöker några olika släktingar. Viveka är kär i Adolf, åtminstone de stunder hon kan förtränga den dunkelt lockande Rafael som hon mött en gång; Ava och Antonius är också på väg att förlova sig. Men när det kommer till kritan tyr sig de båda männen hellre till varandra och flickorna kommer alltid i andra hand. Adolf och Antonius beskrivs som förbryllande lika till utseendet och delar en nästan pervers femininitet – utmärkta personifikationer av den veka och klemiga lågadelsmentalitet som Viveka avskyr men Antonius alltid gottat sig i. Deras värld sluter självtillräckligt om sig. Viveka hoppas att kärleken ska röja vägen till något nytt, till friheten – men förlovningen med Adolf, som snart blir verklighet, leder henne bara djupare in i familjelivets klaustrofobi.
Nu följer (faktiskt!) inte tvåhundra sidor trötta släktsoaréer med udda silverbestick, utan verklig friktion och handlingskraft. Viveka firar jul och nyår hos fästmannens familj och blir bekant med svägerskan Arvida. De två kommer i hemligt samförstånd om äktenskapets fängsel och Viveka, förskräckt inför utsikterna att fålla servetter resten av livet, inser att hon inte älskar Adolf och bryter förlovningen. Det hela går förvånansvärt enkelt men kommer mycket uppfriskande efter tre och en halv volym av grå ängslan.
Och det håller i sig till slutet. Härnäst är det 1917 och man samlas åter hela släkten på Igelfors bruk, där Viveka tillbringade en sommar i andra boken. Kusinerna Aimée, Julie, Frédrique och Jacquette turas om att inta huvudrollen – alla är gifta utom Frédrique, och "Julie och Aimée hade till och med barn, men den enda rätta gemenskapen tycktes de ändå bara finna i samvaro med varandra". De misslyckade äktenskapen visas upp ovanligt konturstarkt, som något att uppröras över, inte bara känna tröstlöshet. Likväl får en kvinna ta stor del av skulden: moster Eveline ligger döende men försöker in i det sista domdera över sina döttrar. Det är hon som tvingat in dem i olyckliga giftermål och hon beskylls för att ha förvridit sin egen make. Att äktenskapets bojor skulle ha drabbat även henne sägs inte med ett ord! Det slår än mera fyr i kammarspelet tack vare Joachims närvaro, släktens svarta får som hämtats hem från dårhuset och gör snurriga men rättmätiga anspråk på att vara brukets herre. Han väcker liv i det ondaste hos alla männen och det är nästan att rundjakterna i snön blir en kamp mot deras demoniska inre.
Även i den här boken förekommer platta utrop om livet och evigheten och drömska sekvenser med klichéartat bildspråk om stjärnor och blomster. Viveka är fortfarande en av de minst intressanta personerna. Hon utvecklas gärna genom serier av osannolikt allvarsmättade insikter. Bristen på humor och distans är hela svitens främsta problem – humor kan väl avvaras, men för att skildra trångsynthet krävs i alla fall perspektiv. Blicken lyfts nästan aldrig från det där rysliga fattigadelslivet och i brist på jämförelsepunkter undrar man alltför ofta vad som nu är så rysligt. Vad är det alldeles förfärliga med att Avas mamma sparar det sekunda silvret till dotterns hemgift? Med det sagt är sista boken den avgjort bästa. Här bränner det faktiskt till när äktenskapets och kärlekens ideal ställs mot verkligheten och historien späs inte ut av dussintals oviktiga mågar och tjänsteflickor.
Ja, kärleken. Viveka kastas mellan tvivel och passioner, en oväntad smekning sätter griller i henne som varar i månader. Det är triviala ungdomserfarenheter, sådana som i en modern tinderroman knappt vore värda en anmärkning mellan alla blaserade ligg. Det är lätt att skrocka eller sucka åt Vivekas stormar i vattenglas, men så ser man å andra sidan hur varje minsta kyss måste genast passas in i de strikta formerna, blir en faktor i ekvationen vars lösning är förlovning och livslång trohet. Inte konstigt att flickorna blir förvirrade, desperata, deprimerade och i ett fall slutligen tar livet av sig när hon kommer på sig själv med att inte längre älska sin man. För det är en ovillkorlig plikt att fortsätta älska, eller åtminstone underblåsa illusionen av kärlek. Återigen: detta skildras bäst nu i sista boken. Vore den fristående kunde den vara riktigt bra.
Av Johannes Edfelts efterord framgår att Agnes von Krusenstjerna planerade minst en femte och sjätte del, som hon aldrig hann färdigställa. Det blir alltså ingen storslagen final i fjärde boken och historien hinner aldrig fram till en förklaring av Vivekas internering i klostret på Mallorca. Men det gör inget, jag vet inte om jag hade orkat läsa mycket längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar