En chansning på intuition, kanske påverkad av omslaget. Jag har inte läst något av Jenny Erpenbeck tidigare.
Romanen inleds med ett spädbarn som dör i Galizien 1902 och den sörjande judiska familjen slits isär, både fysiskt och mentalt. Mer död följer, flykt och moraliskt förfall. Så genom ändringen av en liten detalj vrids historien runt sin axel. I nästa avsnitt får den lilla flickan leva vidare, växer upp till en trotsig ungdom i Wien under världskriget. Genom fem avsnitt får hon leva allt längre, ständigt i samma sargade och kärlekslösa Europa där hennes plats aldrig är självklar.
Greppet är ett effektfullt sätt att leka med ödet. Tillfälligheter formar betingelser som i sin tur slipar fram identiteten. Historien tolkas efter behov, orsak och verkan fluktuerar, en lögn växer sig stor i ett liv, upplöses i ett annat. Men genom alla möjligheter visar sig somligt vara beständigt, både någon form av personlig essens och rena trivialiteter, någon kommentar någon fällde en gång som biter sig kvar. Boken lyckas väl att framkalla den hisnande insikten av att man ständigt står vid en avgrund, i varje stund vetter mot det som inte är.
Det är en dunkel historia berättad allvarligt och anonymt. Personerna har inga namn. Berättarrösten håller sig nära skeendena, tränger in i personerna men inte ut igen. Det hade blivit tungt och jämnmörkt om det inte vore för den omväxlande formen, som överraskar med ett rabblande parti efter ett resonerande, ett sakligt efter en poetisk bild. Nå, rätt jämnmörkt är det ändå, men det är snyggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar