Vad jag vet läste jag inte Jules Verne som barn och inga andra äventyrsböcker heller. Men det går ju att börja som vuxen. Som tjugoåring hade jag en Éric Rohmer-period och min favoritfilm var Le Rayon vert, uppkallad efter en av Vernes senare och mindre kända (och kanske mindre bra) böcker, och jag läste den, med stor svårighet eftersom jag var för dålig på franska då och jag minns ingenting.
Men De la terre à la lune (på svenska Från jorden till månen) är ju en av de verkliga klassikerna. Handlingen i korthet: Under amerikanska inbördeskriget har intresset för vapen och i synnerhet för ballistik vuxit stort i hela USA, och det har bildats en Gun Club som kommit att omfatta tiotusentals medlemmar i hela landet. Verksamheten består i att konstruera kanoner och projektiler och naturligtvis att spränga fienderna med dem (varvid en och annan egen kroppsdel ryker ibland). När kriget så tar slut står föreningen utan naturligt utlopp för sin kunskap och passion. Då presenterar ordförande Barbicane en otrolig idé – man ska bygga en rekordstor kanon och skjuta en rejäl kula ända till månen. Hela USA blir som tokiga av att höra det, tidningarna fylls av gissningar och spekulationer och inte en människa intresserar sig längre för något annat än fysikaliska månfakta. Nu följer viktiga beslut i fråga om sådant som kanonens och kulans material, form, plats och tidpunkt för uppskjutning, vad för slags krut som bör användas, etc; allt detta ger anledning att referera vetenskapliga rön och förklara grundläggande astronomiska, kemiska och andra koncept. Amerikanernas häpnad och jubel växer ännu litet för varje fakta som kommer på bordet, all världens länder bidrar med exakt angivna penningbelopp till kanonens konstruktion, och när till slut en man dyker upp från ingenstans med den vansinniga idén att byta ut kulan mot en ihålig projektil så att han själv kan låta sig skjutas iväg, ja då vet hänfördheten inga gränser. Projektet fortlöper steg för steg och till sist fyrar man av.
Jag hade förväntat mig en äventyrsberättelse, och tja, visst är det ett äventyr att åka till månen. Men berättelsen? Det finns nästan ingen dramaturgi, bara högst tillfälligt en ganska oviktig konflikt, absolut inget spår av inträngande psykologi. Intrigen är rak och förutsägbar som projektilbanan. Det som bär hela boken är istället den ständigt närvarande stämningen av total hänförelse. Hela händelseförloppet utspelas mot en bakgrund av miljontals oreserverat upprymda människor, som om hela världen, eller åtminstone det fantiserade Amerika, bestod av nioåringar som inte kan slita sig från sin första faktabok om rymden. Den ultimata pojkdrömmen... kanske, eller nästan något perverst beroende på vinkel och distans.
En stor del av boken, många hela kapitel, är tunt fernissade redogörelser för astronomiska fakta och ballistiska beräkningar. Och det är inte den sortens science fiction-matematik eller fysik som imponerar genom komplexitet och esoteriska termer, utan helt elementär aritmetik – det imponerande är vilka enorma tal det rör sig om. Tolv tusen mil i sekunden! Hundrasjuttio tusen miljarder! Det är så man välkomnar framsteget. (Nog är det väl fortfarande en ganska giltig bild.) Och de resurser man uppbådar är lika oerhörda som projektet självt. Miljoner och miljoner i klingande valuta, hundratusentals arbetare som gräver, gjuter och till stor del dör på kuppen. Det kallar man att bry sig om mänskligheten och anger olycksstatistiken i antal förolyckade per investerad dollar. Allt för att bevisa att människan nu är redo att ta steget mot Guds fulländade himmel. Man ryser några gånger inför sin egen makt, man jämför sin skapelses skönhet med antikens konstverk – vad antikens myter säger om högmod ägnar man inte en tanke. Det behöver man inte heller, faktiskt. Allt går bra och det blir häftigt.
Det är uppenbarligen amerikanerna som är galna nog att tänja på det möjligas gränser så här. Amerikanerna i gemen är smått rubbade, knappast kulturellt förfinade men i gengäld har de ögonen på det som gäller. Gun Clubs styrelse är lustiga med sina krokproteser och kranier av guttaperka, på vilka cylinderhattarna "verkar fastskruvade". Nå, mer kan säkert sägas om det men då får man läsa mera Jules Verne att jämföra med. Det får jag hemsk lust att göra. Jag kan knappast säga att det här är en bra bok i någon mening jag tidigare använt ordet, men det verkar ändå så fantastiskt lockande nu att bara säga upp mig och läsa Jules Verne. Det måste vara sorglösheten jag dras till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar