Den här har jag sett fram emot ett tag och såg till att köpa så fort den kom ut, för det är inte varje dag det släpps en bok om översättning. Undertiteln är "en bok om allt som inte går förlorat i en översättning" och i första kapitlet, som också publicerats som fristående artikel i ett nummer av tidskriften Vi läser, slås det fast att "det är trist och orimligt att enbart se till förlusterna på ett ställe där någonting just har erövrats och vunnits". Det är alltså författarens grundhållning: översättning är förvisso en vansklig balanskonst, men principiellt möjlig. Boken är ett försök att uppmärksamma och uppvärdera inte bara våra översättare, utan också den rika översättningslitteratur som utgör en betydande del av allt som genom historien har författats på svenska.
Vartannat kapitel rör någon teoretisk fråga – vad översättning är, fri kontra textnära översättning, ideologisk påverkan – och vartannat beskriver en period i den svenska översättningshistorien, från heliga Birgittas tid via stormaktstidens propagandaskrifter och sjuttonhundratalets aristokratiska dilettanter till industrierans anonyma massöversättare och fram till idag. Nils Håkansons prosa är pålitligt tydlig även när han tänker löst och fritt. Här ett resonemang om möjliga översättningar av ett tyskt ord:
Samtidigt kan översättaren förstås inte välja helt fritt. Översättning är trots allt en konstform som är bunden till en förlaga. Fluss kan inte översättas med 'pansarplåt' eller 'Johnnys senap', då håller man på med någonting annat, oklart vad. Något slags vattendrag måste det bli.
Det är en rättframhet och diskret humor som påminner om översättarekollegan Erik Anderssons romaner och essäer. Det är föredömligt behagligt att läsa och det verkar som att översättare är motsatsen till korsordsmakare, som enbart kan formulera sig oläsligt intill misstanke om psykos (se Hans Christian Nygårdhs Galen i korsord och Lena Holmlunds Korsordets ABC, eller helst inte). Håkanson inför pedagogiska begrepp för återkommande översättningsfenomen, så som "Vadstena princip" för tendensen att översätta högt aktad litteratur med större trohet i detaljen, eller "Ohlmarks fenomen": när läsarna föredrar en invand men dålig översättning framför en ny och bättre (som med Åke Ohlmarks översättning av Sagan om ringen).
Framställningen är populär på det sättet att de historiska kapitlen hänger upp sig på enskilda människoöden, översättare som det ofta gått snöpligt för. Magnus Västerbro fick ju Augustpriset när han skrev så om svälten, men den här bokens ämne är väl ändå så pass smalt att de flesta läsare torde orka med ett större utrymme åt abstrakta tankegångar. Å andra sidan är det inte så illa att översättarnas materiella förutsättningar och sociala status diskuteras lika mycket som texterna de producerar. Det görs mycket åskådligt hur synen på översättning (inom och utom yrkesskrået) varit helt beroende av det ekonomiska, tekniska och juridiska sammanhanget – förmodligen mer än av litteraturens utveckling. Min främsta lärdom är hur nytt det detaljtrogna översättningsidealet är. Det normala genom större delen av historien har varit att fritt omformulera, parafrasera, förkorta och brodera ut, för att återge det relevanta innehållet snarare än att återskapa originalet och dess språkliga form.
Avgränsningar måste ju göras och boken handlar till exempel främst om skönlitterär översättning. Mera synd är att den inte alls rör sig utanför Sverige och det svenska språkområdet, vilket hade kunnat ge några friska perspektiv om så bara i små doser. Sista kapitlet innehåller en liten skiss över hur översättningskritik i praktiken kan gå till och avslutas något oväntat med ett brandtal mot anglifieringen och infantiliseringen av svenskarnas kulturvanor. Jag är tacksam för båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar