Ett bibliotekslån jag inte kunde motstå. Det är titelns förtjänst och ingalunda omslagets, grällt orange med grafiska detaljer som ser ut att vilja omrama "den svenska typografins historia" mer än något annat.
Poesihistorien i fråga börjar med senmedeltidens folkvisor på knittel, en sydländsk import som så mycket annat efter kristendomens intåg. Författaren utelämnar fornsvensk diktning och det med rätta; vad beträffar de poetiska uttrycksmedlen är fornsvenskan ett väsentligen annat språk. Den historiska genomgången löper i grova drag kronologiskt, men med tematiska utvikningar inskjutna på lämplig plats i tidsföljden. Ett kapitel om religiös poesi är välmotiverat, liksom nationalromantik, men trettio sidor om sångmön som poetisk trop, behövs det?
Boken är skriven på klar och bildrik, kanske något opersonlig, prosa och ämnet är ju intressant men jag kommer på mig själv med att bli rastlös efterhand. Jag saknar överblick. Bergsten säger sig inte vilja berätta poeternas utan poesins historia, men det han åstadkommer är snarare något tredje: dikternas historia. Det blir många närgångna läsningar av enskilda poem men alltför sällan lyfter analysen till den abstrakta nivå som krävs för att få syn på det verkligt spännande, poesins väsen: vad ansågs vid denna tid poesin kunna vara, vad ville poeterna åstadkomma, vilka var de outtalade smakfördomarna? Särskilt inpå modern tid blir detta en verklig brist i redogörelsen. I ett av de första kapitlen står en viktig anmärkning: "Rim och reson var vad som krävdes av poesin fram till modernismens genombrott, och med reson menas då ett omedelbart begripligt innehåll som i princip skulle kunna omskrivas på prosa." Otroligt! Det innebär ju att poesins själva definition är en annan för Jäderlund än Heidenstam. Hur gick den omförhandlingen till, hur syns övergångsformerna, vad betyder det för möjligheten att skriva en syntetiserande historia? Svaren på hundra sådana frågor får man söka mellan raderna medan Bergsten hellre zoomar in på enskilda dikter och som längst sträcker sig till att diskutera en allmän tematik eller tidsanda.
Det är dikternas tankeinnehåll som får driva framställningen, med meter och rytm som avgjort sekundär aspekt. Det fristående kapitlet "Liten verslära" är föga mer än en uppradning av versmått. Söndringen av dikten i form och innehåll borgar för den här sortens skuttigt kontextlösa historieskrivning; hade författaren istället erkänt att de tu är ett och samma, och på djupet diskuterat saken, hade resultatet naturligt blivit en sann poesihistoria. Det jag har läst är snarare en historik.
För att nämna mina sista kritiska punkter: det hjälper inte att han ursäktar sig, det är ändå lika orättvist att klumpa kvinnorna ihop och behandla dem kortare än männen; han är oklädsamt njugg mot sextiotalsvänstern. Så, med det sagt har jag förstås lärt mig en del om Lasse Lucidor, Atterbom, Karlfeldt med flera, ja även om fransk-klassicistiska stilideal. Men jag är glad att jag inte köpte boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar