Min bild är att Idioten, Brott och straff samt Bröderna Karamazov är Dostojevskijs tre största och mest lästa romaner och nu har jag läst dem. Bröderna Karamazov är den sista, längsta och, kan jag konstatera, den bästa och mest sammanhållna. Åtskilliga av livets stora frågor sonderas på de 840 sidorna och jag kan bara notera några intryck.
I centrum står en far, Fjodor Karamazov, och hans tre söner Aljosja, Ivan och Dmitrij. Aljosja är medfött mild och from, övertygad om att ingen kan vilja honom något ont och med en förmåga att få människor att lugna sig och lyssna. Han påminner till inte ringa grad om den nästan omänskligt gode furst Mysjkin i Idioten. Dmitrij är hans motsats, en tanklös och ständigt uppspelt rucklare som råkar sig själv i knipa. Till temperamentet är han mest lik sin far, som är hetlevrad och lika impulsiv men än mer uttryckligt förkastar moralen. Dmitrij och Aljosja är gudfruktiga. Hos Dmitrij tar det sig uttryck i ånger och självförebråelser när han trots bättre vetande svikit och förskingrat, och i medvetande om sin ofrånkomliga synd och skuld: han föregriper Guds dom genom att döma sig själv. Den saktmodige Aljosja förmår ta på sig alla människors skuld utan att påverkas och för att komma nära kärleken genom Gud går han i kloster. Mellanbrodern Ivan vägrar gå med på religionens fordringar. Priset för rättvisa i världen får aldrig vara människornas lidande. Underkastelsen i tron är ett sätt för de svaga att slippa undan den olidliga friheten (se hur den förtär Dmitrij!).
Boken sönderfaller i två delar. Den första hälften saknar i stort sett intrig och liknar därvid både Idioten och Brott och straff: olika personer befinner sig i olika rum och diskuterar olika moraliska, teologiska och filosofiska frågor. Men några konflikter ritas upp. Dmitrij har försökt överge sin halvt om halvt trolovade Katerina Ivanovna eftersom han förälskat sig i den enklare och rivigare Grusjenka, som dock också fadern har avsikter med, medan Ivan intresserar sig för Katerina. Dmitrij anser sig ha gått miste om ett arv, fadern har en oäkta son till tjänare. Bokens andra del är så nära man kan komma en deckare. Fjodor Karamazov hittas ihjälslagen och allt tyder på att Dmitrij har förövat brottet, men har han det? Det blir polisutredning och rättegång. I Brott och straff associerade jag till Dürrenmatts beskrivningar av psykologins bedrägliga irrationalitet. Här är parallellen ännu tydligare befogad. Åklagaren gör en trovärdig teckning av den anklagades tankegångar och följdriktiga handlingssätt, men läsaren vet att det logiken till trots inte gick till som han beskriver under mordnatten. Man kommer inte närmare sanningen genom att upplösa personlighetens inkonsekvenser. Verkligheten följer inga lagar. Försvarsadvokaten uttrycker inte sina invändningar just så, utan kontrar med en alternativ och lika sannolik psykologisk redogörelse, bara ur det motsatta perspektivet.
Dostojevskij sägs ha varit nyskapande med sin polyfona romanteknik, som låter olika röster ge uttryck för skilda åskådningar utan att någon av dem ges företräde. I brist på litteraturhistorisk grundutbildning kan jag inte sätta det påståendet i ett relevant sammanhang, men visst skiljer han sig väl från säg Balzac, som förvisso låter olika personer komma till tals (vilken romanförfattare gör inte det?) men limmar allt samman med sin egen uppspelta stämma och kommentar. Berättaren i Bröderna Karamazov är ironisk, nitisk, slarvig, pratig, noga med uppgifternas proveniens, oförklarligt allvetande, allt om vartannat. Alla personer blir huvudperson när berättaren tar sig in i dem.
Vad gäller de olika livsåskådningarna slås jag av hur mycket det handlar om läggning, minst lika mycket som övertygelse. Aljosja och hans stränga läromästare, munken Zosima, underkastar sig utan vidare religionens krav och kallar det tro. Ivan kallar det självutplåning och ofrihet. Är inte det i grunden en fråga om vad som faller sig naturligt för en? Alla upphöjer sin idé till lag, fastän människorna är så olika skapta. Kan man tvinga sig att tro och kan man lyda en befallning att älska? Fromheten verkar lika mycket ansvarsflykt som Ivans amoraliska ateism.
Fick man läsa högst en Dostojevskij skulle jag (efterklokt) ha valt den här, där samma teman avhandlas som i både Idioten och Brott och straff, och det med bättre fasthet och framåtrörelse än i någon av dem, trots det större omfånget. Jag höll inte hela tiden med om att Dostojevskij var så speciellt rolig när jag läste dem, men i Bröderna Karamazov är han det verkligen i alla hysteriska monologer och ironiska skildringar av hopplöst oförbätterliga stackare och skurkar. Som alltid hade det inte skadat att vara mer inläst på kristna trosfrågor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar