Med den här läsningen har jag börjat fylla i en av de största luckorna i min romankunskap, för jag har nämligen aldrig läst Dostojevskij förrän nu. Bortsett från Anteckningar från ett källarhål kanske 2012 som jag helt har förträngt.
Idioten i fråga är den unge furst Mysjkin, som i bokens inledning kommer resande med Petersburgståget från Schweiz, där han i ett antal år vårdats för någon form av verklig eller inbillad sinnessjukdom samt fullt reell epilepsi. I staden uppsöker han familjen Jepantjin och förebär släktskap med modern-generalskan; det är nog ganska avlägset men räcker för att bereda honom inträde i societeten. I kretsarna lär han också känna familjen Ivolgin, allra närmast sonen Ganja men dråpligast är den försupne drummeln till pappa (general han med), där finns en mer förslaget nedgången typ som heter Lebedjev, idealisten Ippolit som raljerande försvarar sina utfästelser om ett i praktiken aldrig fullbordat självmord, med flera. Och så kvinnorna, framför allt. Fursten förälskar sig såväl i den yngsta dottern Jepantjina, Aglaja, som i den mystiska frifräserskan Nastasia Filippovna. Sistnämnda är romanens mest fängslande person, en undanglidande men mycket färgstark femme fatale med motsägelsefulla motiv som kanske mest är fatal för sig själv.
Fursten är en naivt god och godtrogen människa inkastad i en intrigerande societet av balzacsk karaktär. Alla i omgivningen påverkas, ömsom sugs mot honom och slungas bort igen. Fungerar det så när himlakroppar graviterar runt ett svart hål så är det en rimlig liknelse. Fursten vill bara alla väl men de förstår inte enkel uppriktighet och tolkar honom som vore han bakslug. Någon inspireras till ännu mer slipade ränker, andra förförs av hans exotiska klarsynthet och det sociala spelet kortsluts. Det är lätt att läsa fursten som ett slags messias. Från ingenstans dyker han upp och inte predikar, men i alla fall praktiserar förlåtelse, oförfalskad människokärlek och oegennytta. Om han bara omvänder ett fåtal syndare så är det för att godheten i slutändan är ett ouppnåeligt mål, bara möjligt att närma sig asymptotiskt. Furstens länk till den övermänskliga godheten är epilepsin, som ger honom periodiska anfall av magiskt vaken förnimmelse, religiösa uppenbarelser väl närmast – men som slutar i krasch och förvirring. Häri finns likväl en kritik av den rationalistiska samtiden och kanske är furstens ankomst ett förebud om dess undergång. Uppenbarelseboken är en flitig referens. Man återkommer flera gånger till den dödsdömdes förhöjda perception och den nyktra insikt som växer i närheten till döden, och att den insikten är så betungande att en från döden benådad människa inte längre förmår leva. Närheten till furstens godhet verkar ha en liknande effekt. Lebedjev börjar frossa i självförnedring och Nastasia Filippovna lägger gång på gång krokben för sig själv.
Man vill spontant gärna jämföra med den samtide landsmannen Tolstoj, men frågan är om inte Balzac ligger närmare, som jag nyss antydde. Inte bara tematiskt; även språkligt delar de ett schvung, som i fransmannens fall tar sig uttryck i vräkiga lovtal och hos Dostojevskij i en frejdig, frodig pratighet, ett skönt tugg. Ska påpekas att jag läst Staffan Dahls översättning vilken sägs vara den bästa, mycket bra svenska är det hur som helst. I de långa dialogerna, fulla av upprepningar och omtagningar, ryms hela personligheterna; Dostojevskij sägs ju vara en stor psykolog och det tycks som att det visar sig främst i det lilla perspektivet: repliker, reaktioner, analyser i stunden av motpartens beteende. Åtminstone kommer sådana detaljer så i förgrunden att jag har svårt att få syn på de stora dragen, och det här närsynta, svettiga är till slut mer än jag riktigt står ut med. Hela uppbyggnaden är också tämligen oformlig. Jag föredrar Tolstojs mer svävande överblick och hur han förmedlar även de intensiva ögonblicken med filosofisk stilisering. En värre misstanke som gnager är att jag faktiskt saknar själ, för nog måste man ha själ för att läsa en sådan här bok, en instinktiv förståelse för känsla och impuls. Jag tror jag har gått miste om både ett och två element genom att läsa den med förnuftet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar