Judith Schalansky har också skrivit Atlas över avlägsna öar, som jag bara bläddrat i, en snygg bok med kartor och anekdoter om otillgängliga platser som tilltalar pojken i mig. Boken jag nu däremot har läst i sin helhet utkom i Linda Östergaards svenska översättning i år, med titeln Förteckning över några förluster. Tyskan är flera grader för avancerad för mig att traggla igenom med ordbok så jag har haft översättningen tillgänglig som stöd. (Schalansky formger själv sina böcker och den svenska versionen följer originalets sättning så tätt att sidnumreringen överensstämmer mellan kapitlen – vilket man åstadkommit genom en lätt spärrning i den svenska texten, som naturligt klarar sig med mindre utrymme.)
Boken får väl närmast kategoriseras som essäsamling. De tolv kapitlen (alla precis sexton sidor långa) tar avstamp i något som gått förlorat för världen: ett utdött djur, en riven byggnad, merparten av Sapfos dikter. De flesta texterna förhåller sig löst till sitt ämne. Den om Sapfo är det största undantaget och kunde nästan gälla som saklig ingång till kunskapsläget. Oftast kretsar texten i föremålets närhet, med avsikt att gestalta något väsentligt i dess vara – såsom försvunnet eller när det ännu fanns – men utan att göra en objektiv beskrivning. Resultatet blir fragmentariskt och appellerar till fantasin. Essän om den sjunkna atollen Tuanaki skildrar kapten Cooks möte med befolkningen på en grannö, medan Tuanaki förblir en hägring just utom synhåll. I kapitlet om den kaspiska tigern iscensätts en djurhetsning i antikens Rom, sedd ur den nu utdöda tigerns perspektiv, och "Palast der Republik" är snarast en novell, en vardagsskildring från DDR. Den förmedlar knappast några fakta om byggnaden i titeln men gör dess historiska sammanhang levande, vilket är desto mer intressant. Några gånger tänjs bandet väl långt: jag har svårt att se hur den försvunna stumfilmen Der Knabe in Blau görs mer begriplig genom att Greta Garbo (som inte var inblandad i filmen) för en inre monolog om sin ensamhet under en promenad på Manhattan.
Texterna angriper sina ämnen på mer eller mindre lyckade sätt, men som helhet förmår de säga något betydelsefullt om vad dåtid, nutid, minne, liv och död egentligen är. Utan att förfalla i mystik tecknar de närvaro och frånvaro som aspekter av ett och detsamma. Lakunerna i Sapfos dikter har för oss blivit en lika oförytterlig del av dem som de bevarade orden – närvarande och frånvarande bildar den fullständighet som vi känner. Världen, heter det i förordet, är "det oöverskådliga arkivet över sig självt", summan av det existerande. Det vi ser är det som finns i vårt nu, så är inte allt vi ser lika samtida? Schalanskys upprepade försök att vistas i det förflutnas närhet visar till slut hur kronologin, vilken vi tar för så självklar, bara är ett av många sätt att muta in ett hörn av ordning i det kaos som omger oss. Varje tid ansvarar för sitt eget meningsskapande och har till sitt förfogande de klossar som råkat bestå. Tydligast gestaltas det i den självbiografiska berättelsen "Slottet von Behr", där författaren genom slumpmässigt bevarade minnen ser tillbaka på sin barndom i trakten av ett övergivet gods. För barnet är de historiska kvarlevorna varken mer eller mindre gåtfulla än allt annat livets staffage, som det gäller att tvinga mening på.
Det sista kapitlet, förment om en okänd selenograf, sammanfattar minnets paradoxer i en ganska ansträngd mytisk form. Schalansky är stilistiskt vågad, på både gott och ont. Men när hon lyckas lyckas hon, som här om Roms eviga ruiner: "det förflutna är inte över, det är bara framtiden som redan har börjat". Jag har nog aldrig hört något vackrare sägas om historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar