Jag tror jag fick nys om den här bokens existens tack vare den svenska översättningen, utgiven 2020 på ett förlag jag inte nedlåter mig att nämna vid namn, och mitt intresse väcktes av Kristoffer Leandoers gamla recension av den franska utgåvan.
Författaren får idén att skriva en roman om Abraham Mendelssohn, son respektive far till två superkändisar med samma efternamn – den judiske upplysningsfilosofen Moses och tonsättaren Felix – men själv en för eftervärlden bortglömd person, tydligen bankir. Vad måste inte finnas där av fantasieggande stoff att väva en berättelse av: "en roman om tomrum och släktband". Den här upptakten beskrivs i själva romanen och jag associerar till Marguerite Yourcenars essäer om hennes ämnesval, fast Diane Meur skriver en vardagligare prosa. Nå, det visar sig att Abraham inte är mer bortglömd än att någon utgivit en tre volymer tjock biografi över honom. Det visar sig också att det finns ett högst levande Mendelssohnsällskap som samlar hundratals av alla ättlingar till anfadern och i vars publikationer allt finns utrett och utlagt som är värt att veta om bemärkta och obemärkta medlemmar av släkten. Så vad återstår att skriva en roman om, när precis allt är dokumenterat? Det kan inte hjälpas, hon har redan sjunkit för djupt i sina Mendelssohnstudier för att sluta. Boken blir romanen om författarens maniska undersökning, en fullständig kartläggning av alla individer som härstammar från Moses – bokstavligen: på ett antal folioark utbredda över matsalsbordet kämpar hon med sax och klister för att konstruera ett släktträd med förgreningar intill åttonde generationen. Bara så kan hon få överblick över historien, se allt samtidigt.
Kapitlen om författarens släktutredning omväxlar med avsnitt som mer
eller mindre dramatiserat berättar om alla dessa Mendelssohn (och
Mendelssohn-Bartholdy, Hensel, Schlegel... ingifta, vänner, fiender...).
Familjens judendom är ett envist besvär. Sjutton- och artonhundratalets Europa kände inte nazisternas förintelse, men väl det antisemitiska tryck som kom de flesta familjegrenar att ta avstånd från sin religion och konvertera till kristendomen – en mindre våldsam men desto mer försåtlig utplåning. Från släktled till släktled följer berättelsen handelsmän, tjänstemän, kompositörer, sångerskor, vävare, läkare... De första kapitlen går i maklig takt och ägnas åt Moses Mendelssohn, religionsdebatterna han deltog i, breven han skrev till sin tillkommande Fromet (på tyska med hebreiska bokstäver); det är en spännande figur som jag inte känner mig klar med när historien lämnar honom för nästa generation. Felix och Fanny är också en historia värd en bok för sig. Släktingarna genomlever revolutioner, krig, exil. Hur väldokumenterade de är så uppdagar sig små mysterier i enstaka livsöden: en nunna som lämnade klostret för att gifta sig med sin systers änkeman? Vad kommer det egendomliga namnet Énole från?
Konceptet är fängslande, en lek med autofiktionen och den historiska romanen. Historiens kaos uppenbarar sig. Men när ett kaos växer sig tillräckligt stort inrättar sig snart en egen ordning. Författaren sorterar och systematiserar, zoomar in på individer och drar långa paralleller, men målet, begripliggörandet, förblir ständigt just utom räckhåll. Det går alltid att titta ännu lite närmare, dra ännu en tunn parallell. Men till vilken nytta? Hon inser snart att en enskild människas historia på bara några generationer upplöser sig i själva världshistorien. Den mynnar ut i havet. En författare med ett ärende hade här sett ett motbevis gentemot alla som vill skilja människor åt efter börd och folkslag. Diane Meur har inget ärende; hon ger sig bara hän åt sin fascination.
Bokens höjdpunkt är ett det långa mittenkapitel där hon alltmer maniskt limmar färgkodade lappar på sina enorma folioark. Det går inte att ta miste på hennes besatthet. Men hur omsätter man besattheten i litteratur? Romanen är ett experiment som beskriver sin egen tillkomst och det kanske är den form som bäst förmedlar det riktningslösa men frenetiska sökandet. Men eftersom det hör till undersökningens art att aldrig bli klar, att följa en växande uppsjö av spår till en ände som inte finns – vilket hon tidigt inser – så uppenbarar sig inte heller en berättarstruktur med ett naturligt slut. Det börjar i några få och urartar snart i hundratals namngivna personer vars öden hastigt refereras i en, låt vara självmedveten, strävan att omfatta allt. Ett lyckat grepp de första gångerna. Det sista verkligt inspirerade är en surrealistisk drömscen. Sedan följer en dagbok från Berlin, där författaren driver runt i sina förvirrade efterforskningar. Långt ute på släktträdets tunnaste grenar finns inte mycket fotfäste längre och i brist därpå tar det autofiktiva över, men hon ger bara glimtar av sig själv och blir aldrig intressant eller angelägen som huvudperson. Det börjar likna en utdragen kåseriserie i en söndagsbilaga. Hon måste slutligen ge upp och avslutar boken på sidan 461 (följd av noter och personregister).
Det är ingen katastrof, jag läser gärna kåserier, men det är synd. De sista hundrafemtio sidornas fortsatta tragglande av genealogin upphäver delvis insikterna om släktbandens tomhet, som sprang upp så tydligt dessförinnan. Men dock, till två tredjedelar en fascinerande bok skriven med smittande entusiasm och inte minst människokärlek, för vad annars kan driva en till denna galenskap. Kärlek till kunskapen kanske. Det är också vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar