Joseph Roths mest kända verk är väl Radetzkymarschen. Den har jag läst och tyckte mycket om. (Jag har också läst Den stumme profeten men minns ingenting.) Radetzkymarschen är en underbart ironisk skildring av den ålderssvaga habsburgska dubbelmonarkin. Man får följa familjen Trotta, ättlingar till en slovensk löjtnant som adlades för att ha räddat livet på Frans Josef i slaget vid Solferino – vilket kejsaren med tiden får allt svårare att riktigt minnas, men kvarstår att släkten är adlig och de håller fanan högt medan kejsardömet vittrar ihjäl.
Die Kapuzinergruft har jag läst på tyska för övnings skull, Kapucinerkryptan heter den på svenska (översatt så sent som 2015), och titeln syftar på Frans Josefs gravkammare. Boken fortsätter på sätt och vis historien där Radetzkymarschen slutade, åtminstone i kronologiskt avseende och i det att en Trotta även här är huvudperson, fast jag tror inte i rakt nedstigande led. Huvudpersonen-berättaren är en ung man åren innan världskrigets utbrott, faderslös och sorglöst levande sitt livs bästa dagar i det alltjämt kejserliga Wien. Nostalgin är överhängande. Han och hans kamrater unnar sig kosmopolitiskt frisinne, inkapslat i troheten till kejsaren och traditionen, som i sin tur blivit närmast museal – och döden "gnuggar sina knotiga händer". Döden är lockande, ödets kallelse, och kriget tas emot med förtjusning. Men när huvudpersonen återvänder efter fångenskap i Sibirien är det till en stad han inte känner igen. Hans fru har blivit manhaftig, kanske lesbisk, kanske snarare motvilligt förförd av en opålitlig konstnärinna. Men det är ju de nya tiderna... Några slår mynt av dem, flera gör dåliga affärer, huvudpersonen själv mera stapplar fram i en värld där allt som betydde något har blivit ihåligt. Någon gammal bekant har blivit kommunist, liksom på försök. Bara den gamla modern håller styvt kvar vid förkrigstida åsikter, för att alls begripa något.
Mellankrigstiden framställs som en i bokstavlig bemärkelse meningslös epok. Så enkelt är det väl aldrig i verkligheten. Men det kan kännas så och nu ska jag försöka mig på en översättning av ett litet favoritstycke som ställer det nya mot det gamla:
... jag tror att jag alltid har insett att den så kallade realistiska människan står ointaglig i världen, som en ringmur av cement och betong, och den så kallade romantiska som en öppen trädgård, där sanningen går in och ut efter behag ...
Humorn och ironin från Radetzkymarschen finns inte här och det hela är rakt berättat, ibland skissartat. Men jag ska nog vara tacksam för det enkla, för det gör boken lättläst även för en mediokert tyskkunnig som jag – med korta kapitel och bara 180 sidor är den väl i princip idealisk övningslektyr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar