Jag är fortfarande inte kvalificerad att recensera lyrik men något kan jag väl säga. Denna diktsamling som kom ut i våras har tagits mycket väl emot och lär ha nått en och annan som vanligen inte läser poesi.
Dikterna handlar om mänsklighetens undergång och om allt som upphör att finnas med oss. Och det blir inte till en nedmörk sak utan mera av ett neutralt konstaterande. Bokens tre huvudpartier bär rubriken "Gudarna" och består av sonetter – kanske Malte Perssons relativa folklighet har att göra med att han skriver bundet. Inte bara formen är traditionsvördig utan också de mytologiska referenserna, här redan i första sonetten: "Zeus är borta. Ingen Hermes jäktar. / Hades håller ingen längre fången. / Ingen namnger vindarna som fläktar. / Öde står parnassen och salongen." Stämningen av tomhet och fåfänglighet ligger kvar länge, lite väl länge kanske. Men efterhand kryper mer konkreta samtidsreferenser in i dikterna och en återhållen ilska mot vårt svek gentemot förfäder och ofödda: "Allt ska vi förlora. Allt vi äger, / allt det inte ägda, hela skiten." Rika gömmer sig i bunkrar, syndabockar utvisas. Dikterna löper på så sätt baklänges från den fullbordade undergångens meningslöshet mot samtidens indignation.
På andra tryckningens omslag påstår GP:s recensent att Persson framställt "en glad apokalyps". Hon kan då knappast syfta på sonetterna, för bortsett från någon fnissig klurighet bär de på mer allvar än uppsluppenhet. Avsnitten "Gudarna" interfolieras av "Övergiven byggnad" (på terziner) och några intrikat rimmade dikter som kallas "sagospel" – dessa sista är lekfulla och roliga. Sedan följer vad som verkar vara några tillfällighetsdikter, där "Berliner Terzinen (9 november 2019)" är förvisso jättebra men lite apart här (den handlar om berlinmurens trettioårsminne).
Boken avslutas med ett riktigt styrkeprov: dikten "Världen alltmer hastigt bakåtspolad", 64 sidor som river igenom hela världshistorien från coronapandemin till big bang på blankvers. Det orimmade är välkommet. De tidigare, strängt bundna, dikterna är imponerande prestationer men blotta anhopningen ger ibland en smak av knep och knåp, som hur han lyckas rimma "pilgift" på "kilskrift". I en lösare men likväl bunden form får infallen ta ut svängarna och det här är faktiskt riktigt roligt! Nu skrattar jag flera gånger rakt ut. Det är förstås något inneboende absurt i hur marken fylls med olja och tekniska framsteg glöms bort. Och det är väl inte bara av bildningshögfärd jag ler åt fyndigheter som att "Kant har sjunkit i dogmatisk slummer". Mot slutet heter det: "Det går en ganska stillsam årmiljard, / då kontinenter rör sig i slow motion, / och åter skiljs och samlas, skiljs och samlas, / så deras berg mån sjunka, djup stå upp." Tjohej!
Det som framför allt frapperar mig är att ingen har skrivit den här
boken förrän nu, eller nyligen. Varför skrivs det massa annat? Jag tycker i princip att om man alls ska skriva skönlitteratur
nuförtiden så ska man skriva om mänsklighetens undergång. Gör
man anspråk på att säga något relevant för samtiden måste
klimatförändringarna och deras djupt existentiella konsekvenser vara om
inte huvudtemat så åtminstone en ständigt närvarande ton. Sedan är det ju bara trevligt om den tonen kan vara både lek och allvar.
Det är väl småaktigt att anmärka på de ibland enformiga upprepningarna av negationer; ämnet gör det svårt att undvika alla "inte", "ingen" och "aldrig mer". Undergången är ju per definition ett negerande och grammatiken för det är begränsad. Jag kan slutligen avråda från att läsa sista dikten högt för man blir väldigt sträv i halsen då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar