Jämte ännu delvis Dostojevskij är Strindberg en av mina tyngsta litterära luckor (ty stora artonhundratalsmän väger mycket); hittills hade jag bara läst Hemsöborna. Som introduktion till resten av hans gärning visade sig Tjänstekvinnans son duga gott.
Undertiteln är "en själs utvecklingshistoria" och Strindberg preciserar i det allra sista kapitlet sin avsikt: att "genomgå sitt livs händelser från början till dato, undersöka sin själs uppkomst- och utvecklingshistoria, sådan densamma uppstått under alla samverkande orsaker av ärftlighet, uppfostran, naturell, temperament, under tryck och inverkan av den givna historiska epokens yttre händelser och andliga rörelser". I, förmodar jag, ett försök att skapa egen distans och överblick skriver han inte "jag" utan "Johan", vilket han ju inte heter, och även om de flesta detaljer i övrigt är lyfta direkt ur hans eget liv så är pseudonymiseringen nog för att ge framställningen karaktär av roman – åtminstone större delen av boken går det förvånande lätt att låta historien löpa på utan att reflektera över huvudpersonens identitet.
Johan/August är son till en stadgad borgare i mesallians med en piga och den resulterande klyvningen mellan under- och överklass ska prägla hans blivande person. Han skickas mellan olika skolor och får kamrater ur alla samhällsklasser. Genom modern känner han sig befryndad med underklassen, kanske instinktivt mer än av medkänsla. Men ju äldre och mer bildad han blir, desto längre växer han ifrån den: återstår en alltmer teoretisk sympati. Det splittrade påbråt gör honom karaktärssvag som barn, vilket yttrar sig i ryggradslösa erkännanden inför en orättvist dömande far. Från denne kommer förväntningarna på framgångsrika studier, från modern outtalade anklagelser om högfärd. Hon dör dock när Johan är ung, vilket är ett litet trauma det också.
De inledande kapitlen från uppväxten på Norrmalm bjuder på en del fina scener ur stads- och familjeliv. Men den där olycksdigra klyvningen verkar småningom mera skryt än ett verkligt personlighetsproblem. Den tar sig gärna uttryck i futtiga oförrätter om smultron och stulna muttrar, om "släktingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd, där det endast fanns överlägsenhet i förstånd, ädelmod och offervillighet". Så kan det heta! Familjen vill endast böja honom. Han börjar ett nytt liv med flytten till Uppsala för att studera. Johan har alltid varit mera samhällsvarelse än någon i sin familj, eller verklighetsmänniska föredrar han nog att kalla det, en realist. Flera banor påbörjas och avslutas lika otåligt: jurist, läkare, skådespelare – friast möjliga, det vill han bli. Han börjar sitt skriftställeri i litterära kretsar vid universitetet, slår sig förstås lös även från dem och blir helt sonika en fri och oberoende författare. Den yngre delen av hans uppväxt framställs knappast som någon själens utveckling alls: han var redan klar, det gällde bara att kasta av sig bojorna.
Man bör vara minst normalbildad och helst lite till för att hänga med i alla svängar, för boken fylls av ett tilltagande mått filosofi, estetik, litteraturhistoria, politik och religion ju längre dess huvudperson hunnit i sin bildningsgång. Representationsreformen, skarpskytterörelsen, frökenreformen susar förbi (lättsmält tidsfärg om man så vill), ett helt kapitel är en kritisk omvärdering av Oehlenschlägers dramatik. Vad man än absorberar i detalj av allt det där så läser man det lika gärna ändå. La plume! Strindberg har pondus och han vet vad han menar. Även om han lika vildsint menade motsatsen för tio sidor sedan. Inte sällan är han dessutom ensam om att ha rätt, oaktat han inhämtat sin nya insikt ur en bok. Så är han inte heller sen att fara ut offentligt mot orättvisa lärare och kritiker, han jämrar sig högljutt ("Jag dör av kvävning!") när han just insett hur långt före sin tid hans författarskap nått. I det talande kapitlet "Själanöd" rids han av stormar och ångest, för att strax förstå att de vansinniga överloppshandlingar han just begått bara var ett utslag av diktning.
Om han nu dömts till en känslig och komplex karaktär visar den sig aldrig som tvivel på hans egen intelligens eller kreativa förmåga; vissheten därvid är orubblig. I religiösa och filosofiska frågor däremot, och estetiska och sociala, där vänder han sig i kval och omvärderar sina åsikter så att man tappar räkningen ibland. Han förförs av läseriet som ung, avfärdar det senare som obildad förmätenhet, blir fritänkare (vad annars?) och slutligen (kanske?) ateist. Hans politiska grundhållning är i någon mening ständigt demokratisk, men just vad han menar med det är svårt att få grepp om – om han vet det själv. Det högsta bör sänkas, onödig lyxkultur förenklas, klasskillnaderna utjämnas. Men underklassen är inte redo att styra innan den lyfts ur sin tarvliga ställning. Han talar uppskattande om vissa former av socialism för att sedan ägna ett kapitel åt att helt skåpa ut all arbetarkamp. I kvinnofrågan är han också dubbel men kanske mest nedlåtande. Jag ska inte bli mer ingående än så för då fick jag skriva en avhandling. Det viktigaste är som sagt inte tankarna, i varje enskildhet, utan hans brio och brinnande formuleringar: enkla, exakta, självklara, mördande.
Den besynnerliga årtalsangivelsen ovan betyder att bokens del 1, 2 och 3 utkom 1886–87 medan del 4, skriven samtidigt, offentliggjordes först 1909. Vet inte varför. Sista delen är i tiden framme nära sin samtid och behandlar perioden från och med Strindbergs genombrott som författare. Det hänvisas till pjäser och romaner under riktiga titlar, deras tillkomst och mottagande refereras engagerat, långa stycken är angrepp och försvar i ännu brännande vendettor med specifika individer, också under riktiga namn, och det blir rentav skrattretande emellanåt att han envisas med sitt Johan. Han verkar också tappa perspektivet och vill famna över hela sin andliga progression i minsta vändning, nu när han i tidslig närhet minns den noga, och han svävar in och ut ur en filosofisk traktat formulerad som en kronologisk serie av plötsliga insikter. Man tänker sig en Tolstoj på snedfylla när han orerar om agrar småskalighet.
Autofiktion är väl detta i modern terminologi. Det är ju vår tids stora genre och även om jag inte läser mycket nyutkommet har jag knappast kunnat undgå litteraturdebatten. Mitt intryck är att många samtida författare tror sig säkra på att hitta något av allmänintresse bara de gräver nog i jaget och sin egen biografi. Individen är intressant i sig själv och om autofiktionen också beskriver samhället är det först filtrerat genom jaget. Strindberg, här, förefaller minst lika angelägen att karaktärisera samhället som någonsin att gräva i sig själv. Så snart skildringen nått åldern då egna idéer börjat formas kan han klara sig med bara ett biografiskt skelett att haka upp dem på. Känslorna står alltid i relation till hans intellektuella kamp att förstå och påverka omvärlden. Jaget framstår mera som ett medel än ett mål. I en anmärkning om realism och naturalism antar han att utvecklingen mot samhällsengagerad litteratur "väl skall sluta i självbiografi, det enda ämne en författare kan någorlunda behärska, om han nämligen är fullt medveten om sin viljas ofrihet". Om jaget också har ett egenvärde som litterärt föremål beror det värdet helt av jagets storlek. Ingen kan förneka att Strindbergs jag är stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar