Efter solen (Jonas Eika, 2018)

Den här novellsamlingen, om man ska kalla den det, kom på danska 2018, belönades med Nordiska rådets litteraturpris året därpå och översattes till svenska året därpå igen.  Och året därpå, alltså i år, kom den i pocket och som sådan hittade jag den för tio kronor på Röda korset och det var ju ett billigt pris för att hänga med lite i samtidslitteraturen.

Boken består av fyra eller fem noveller: "Alvin", "Bad Mexican Dog", "Rachel, Nevada", "Jag, Rory & Aurora" samt "Bad Mexican Dog" igen, en fortsättning.  Första novellen handlar om en it-konsult som efter att hans arbetsplats rasat samman i en olycka låter sig lockas av en ung man att resa runt och handla med derivatinstrument från olika hotellrum.  "Bad Mexican Dog" är en märklig historia berättad av en passopp på en turistanläggning i Mexiko, där homoerotiska djurrollspel och visualiseringar av sol och vatten står i centrum lika mycket som förhållandet till de västerländska turisterna.  I "Rachel, Nevada" upptas ett samhälle i den amerikanska öknen av spekulationer om utomjordingar.  "Jag, Rory & Aurora" utspelar sig i London, där en provisorisk familj av utstötta existenser både lever för och försörjer sig på att sälja psykedeliska piller som kallas "vokaler".  Också här förekommer rollspel, om inte hela novellen är ett sådant.

Jag kommer ofta att tänka på Siri Hustvedts mest ansträngda ekfraser, utförliga beskrivningar av konstverk (som i hennes fall tenderar att bestå av lådor av någon anledning).  "Rachel, Nevada" avslutas med en åtta sidor lång biografisk notis om en fiktiv art country-musiker med beskrivningar av hennes kompositioner.  Men oftast är det snarare performance som beskrivs: ibland bokstavligen, som när pojken i "Bad Mexican Dog" filmar när han slickar några turisters fötter, och senare hans och kamraternas lek där de imiterar hotellgästerna enligt definierade regler.  Mer allmänt är handlingen och personerna i berättelserna så avsiktligt onaturliga konstruktioner att hela texten ger intryck av regisserat uppträdande.  En film av Derek Jarman ungefär.  Derivathandlaren i "Alvin" har för vana att beställa in fem identiska brunchtallrikar, för att kunna "inbilla sig att utbudet avgränsades, för att sedan välja bort de fyra minst verkliga, 'isolera den egentliga brunchen från kopiorna', sa han".  Också detta minner om Hustvedts filosofiskt självmedvetna romanfigurer.

Kanske är det den här abstrakta självkännedomen, snarare än något mer subtilt i stilen, som gör att själva språket känns som en översättning från engelska.  Berättaren i "Jag, Rory & Aurora" redogör för sina sexuella erfarenheter av att känna sig "så specifik och avgränsad" och skräms vid åsynen av en grupp hemlösa av "det sätt som deras drag vikit för ett alltför generellt, gemensamt tillstånd".  Kontrasten mellan den sortens teoretiserande utsagor och ett i övrigt poetiskt exakt berättande är antagligen just det som får någon att på omslagsblurben kalla prosan för "självlysande & hyperrealistisk" (jag misstänker att och-tecknet är Modernistas påhitt).  Jag tror jag förstår vad Eika vill göra men jag orkar inte spela med.  Verklighetens uppluckring med hjälp av finanskapitalism och läskmärken fick jag förresten nog av när jag lyssnade som mest på vaporwave runt 2015.

I sista "Bad Mexican Dog" har antingen författaren eller översättaren Henrik Petersen fått dille på ordet "gitter" och jag tror att det åtminstone på något ställe borde stå "gytter".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar