Nej, jag klarar inte det här. Jag har läst 87 sidor inre monolog, replikväxlingar där man inte vet vem som säger vad, citat ur myndighetskommunikéer och tidningsingresser, sånger och rimmade verser som imiterar sånger, formler och reproducerade skyltar, allt med varannan mening stavad på vad som i originalet lär vara Berlindialekt men i Ulrika Wallenströms översättning e sån här svenska me ordena stavade som man uttalar dom. Jättejobbigt att dechiffrera när "de" kan vara lika med "dom" eller "det" i samma mening. Men säkert en utmärkt översättning. Jag förstår att man inte ska "förstå" så som en konventionell roman utan låta sig dras med i myllret. Jag förstår att det är ett litteraturhistoriskt monument. Men jag berörs inte, orden går bara in men upphör att betyda något. Jag kanske någon gång i en förändrad framtid blir i stånd att uppskatta detta. Jag får väl behålla boken som jag hittade på loppis i Fågelfors i somras, för Wallenströms översättning, den enda kompletta, är en raritet. Man kanske ska läsa högt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar