Del tre av fyra i sviten som inleddes med Fattigadel och fortsatte med Dunklet mellan träden. Viveka är fjorton till nitton år. Familjen har efter överstens pensionering flyttat till Stockholm, där de bor i en våning på Karlavägen. Här är de inget namn och föräldrarna känner sig ensamma. Eftersom fadern står utan inkomst nödgas de leva ännu fattigare, och mindre, än tidigare men mamma Sofia envisas med att ockupera ett rum av lägenheten till salong för sina ändlösa bjudningar. Stackars Viveka får hålla till i vardagsrummet bredvid, avskilt bara med ett glest draperi. Där tvingas hon åhöra skvaller och tillgjort småprat från en strid ström av gamla tanter och herrar och en och annan ingift kusin och mosters inhysings sysslingbarn ungefär. Hon går i skolan bara över gatan och skaffar sig där en vän, Sigyn, dotter till en häradshövdings änka på Lidingö. Sofia tillåter motvilligt deras umgänge men uppspårar allt som kan verka okonventionellt hos den där obekanta familjen och vänder det emot sin egen dotter. Porträttet av den alltigenom osympatiska modern är fortsatt skarpt, svartsjukan och missunnsamheten blommar ut klart vid flera tillfällen. Viveka tillbringar en tid på ett bruk i Småland, är något i Värmland, så åter i Stockholm och otaliga släktingar och en del jämnåriga bekantskaper flimrar förbi. Några gifter sig, några dör.
Först i den här boken växer Viveka ut till faktisk huvudperson, och än bättre, människa. Vänskapen med Sigyn är just ett sådant trevande försök att nå ut ur familjens unkna atmosfär som man förväntar sig av henne som en förkvävd men i grunden självständig flicka. Den strikta, torra uppfostran har försvagat henne och hon känner sig underlägsen mitt i Sigyns familjs lätta naturlighet. Hon går på dans hos ett snobbigt sällskap av högadliga ungdomar, har ångest för sin klädsel och skakas om ordentligt av en nästan intim situation med en yngling. I sådana passager är Viveka äntligen psykologiskt fullständig, med egen agens.
Men mycket kvarstår av den där hopplöst naiva observatören som hon var genom förra boken. Hon har inte motståndslöst dukat under efter alla år av kvalmig kärlekslöshet, men åren har heller inte fått något verkligt hat att växa i henne, inget egentligt förakt mot familjen. Hon är alltjämt ljumt skeptisk och i specifika frågor oförstående, och det utan att någon självövervinnelse fordras. Var gömmer sig Vivekas känslor? Det brister också i trovärdighet när hon å ena sidan filosoferar iväg i bildrikt tecknade resonemang om själ och ande och livets förgänglighet, å andra sidan är så barnsligt oförstörd att hon vid sjutton års ålder inte insett att champagne gör henne yr i huvudet. Ja, både känsla och förstånd har av någon djupsinnig anledning skockat sig till några få domäner: livets, kärlekens och könets mysterier. Låt gå för det, förmodar jag. Men är det inte rimligt att förvänta sig att en flicka i övre tonåren, trots torftig uppfostran bland idel bröder, har några egna (om än felaktiga) föreställningar om sexualitet och fortplantning, inte bara gapande förundras över sina kunskapsluckor? Låt gå även för detta...
Sväljer man så många märkligheter blir det grumligt allegorisk saga av återstoden. Under vistelsen i Småland finner Viveka en tillflykt i naturen, där hon också kommer närmare livets urkälla i form av en gravid flicka vilse mitt i skogen. Brukets arbetare och en idiot i en stuga ger perspektiv på familjen Lagercronas inskränkta umgänge. Där finns också en synsk general som uttalar onda varsel. Viljan djupnar hos Viveka att finna något större och friare, även om den ännu inte slagit rot i något mer konkret än önskan att "sträcka ut en hand efter stjärnorna där uppe" och "genomfara världarna runt omkring, tumla om i detta blå som likt ett hav omslöt den yta hon bebodde". Hon söker, barnsligt ren, den sanna, obefläckade kärleken. När hon till slut av en ganska elak kamrat får höra den prosaiska sanningen om sexakten blir hon alldeles förfärad, tar skydd i skogen och bespottar sin mor för allt hon undanhållit henne. Sedan följer en rad förälskelser som alla lägger en liten bit till insikten om kärlekens verkliga väsen. Intressantast av dessa är triangeln mellan Viveka, Antonius och den nya vännen Adolf. De sistnämnda är av allt att döma homosexuella men hanterar sina känslor enligt heterosexualitetens regler. Men när Viveka blir kär i Adolf börjar sådana gränser luckas upp. Det här är bara ett kort kapitel i slutet men i det finns riktig nerv. En passage till något nytt, om jag får hoppas.
Ingenstans i de tre böckerna hittills har adelns tragikomiska förfall blivit ett tema av metafysiska proportioner à la Buddenbrooks. Människorna är krampaktigt inklämda i sitt eget stånd och släpper på inga villkor in något syre utifrån. Bara i sonen Sebastians mesallianser med borgardöttrar snuddar man vid ett intresse för samhällsutvecklingen. Politiska händelser märks knappt: unionsupplösningen nämndes helt kort i förra boken och när det vid en middag blir tal om storstrejken byter man genast ämne till recept på såser och sallader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar