Maupassant hade jag inte läst innan och jag hade väl ingen särskild bild honom av heller, förutom att han är mest känd för sina noveller. Men han skrev också några romaner och denna ska vara en av de bästa. Fast knappast titeln, "Ett liv", som väl är så intetsägande en boktitel kan bli. Omslaget på min utgåva ser ut som en Harlequin från sextiotalet.
Tiden är artonhundratalets första hälft och huvudpersonen heter Jeanne. Hon har vuxit upp i konvent, ungefär ett kloster, på grund av sin fars Rousseauinspirerade idéer – hon ska hållas ren från samhällelig påverkan för att när tiden är mogen kunna invigas på ett lämpligt sätt i livet. Utsprungen vid sjutton års ålder är hon mycket riktigt orörd av elaka erfarenheter och möter nu världen med all sin romantiska barnatro intakt, särskilt vad kärleken beträffar. Hon hinner knappt göra sig till rätta i det normandiska familjeslottet innan hon förälskat och gift sig med första bästa vicomte. Därmed börjar den långa serie desillusioner som blir hennes liv. Äktenskapets köttsliga sida var en otrevlig sak och maken är en snåljåp. Jeanne blir gång efter annan varse människornas falskhet, svek och hyckleri – ingen skillnad mellan adeln, bönderna och till och med prästen! – och fastän hon baxnar inför fräckheterna förlorar hon aldrig sin svärmiska instinkt. Men dissonansen mellan ideal och en allt grymmare verklighet får en oro att slå rot i henne, som hon kompenserar med att överbeskydda sin lille pojke. Han växer upp till en odåga och flyr med en prostituerad; Jeanne förslösar familjearvet på hans skulder och irrar bortkommen och förtvivlad mellan landet och Paris i jakt på sonen som ju måste vilja henne väl innerst inne. Hennes sista tillflykt blir gamla minnen.
Det var en trevlig överraskning, den här boken! Det är som upplagt för en tröttsamt sedelärande historia, men istället blir det lätt och luftigt och komiskt. Stackars Jeanne, så ensam med sina fantasier mitt i en värld av cynism och frivoliteter. Hon är som en romantisk hjältinna inkastad i en realistisk roman och den ironin förvaltas väl. Hennes villfarelser kommenteras diskret av lätt överdrivna liknelser och stämningen är snopen, sällan allvarstyngd. Ingen gör någon verklig ansträngning att befria Jeanne från hennes illusioner, för själva tar de inte livet så seriöst och förstår nog inte hur man kan göra det. Undantaget dyker så småningom upp i byns nya präst, som med omänsklig hårdhet slår ner mot den allmänna omoralen. Det visar sig ännu farligare än Jeannes naivitet. Det är en ruskig scen när han stampar ihjäl en födande tik. Den enda livsinställning som i slutändan verkar både sympatisk och rejäl – och lite löjlig – är det obekymrade hyckleriet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar