Jag läste Maupassants roman Une vie i somras (och gillade den) men han är väl mest känd för novellerna. Det här är en novellsamling jag kom över, en av många och jag vet inte om den utmärker sig särskilt.
Sjutton korta historier à högst en tio sidor. Vissa utspelar sig i staden (Paris) och andra på landet, de flesta i någon sorts medelklassmiljö. Jag tillät mig att hoppa över det säkert mycket initierade förordet och har inte så noga läst noterna (i vanlig fransk stil mer kommenterande än förklarande) och på egen hand har jag denna gång inte ansträngt mig att träffa några allvarliga konklusioner. Det hela påminner mig om Daudets Lettres de mon moulin, fast mindre pittoreskt betonat och med viktigare skruv i intrigerna. Men lättsamt och hoppsan i slutet, väl så makabert ibland men ändå glatt och ledigt. Inledningen är ofta att någon på tal om något ombeds berätta sin historia.
Här finns en jaktskröna och en skröna om ett helgon som lurade djävulen. En skröna om en lösaktig zigenerska. En av de mörkare berättelserna, i det att slutet faktiskt gör allvar av något lustigt och inte tvärtom, är "Moiron", där en lärare visar sig ha mördat sina elever för att hämnas på Gud, som låtit hans egna barn dö. "Les bijoux" låter en uppenbart bedragen äkta man göra sig en förmögenhet på att sälja av sin döda hustrus gåvosmycken – tji fick hon är poängen, men sedan slutar det rätt kul med att han gifter om sig med en ny kvinna, som apropå ingenting "var mycket ärlig, men svår till sättet. Hon kom honom att lida mycket." – slut! "Apparition" är en spökhistoria och den mest stämningsfulla är avslutande "La nuit", där berättaren driver runt i ett nermörkt Paris (man ser stjärnorna klart: normalt eller orealistiskt redan då?) och alltmer mardrömslikt dras mot döden i Seine.
Jag behövde något förströende just nu och detta lät sig osökt läsas så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar