Jag borde inte köpa fler böcker innan jag läst mig genom åtminstone halva det hyllplan som står och väntar, men den här nätta (150 sidor) och mycket eleganta saken kunde jag inte motstå på loppis – jag talar om den svarta klotutgåvan från 1992 på bokförlaget T. Fischer & co, inte den senare på Modernista.
De 150 sidorna består av korta prosastycken, sällan längre än en eller två sidor, fulla av absurda och knepigt konstruerade situationer där det magiska och vardagliga lappas samman på överraskande sätt. Det börjar med en serie fluxusdoftande instruktioner i sådant som att gå uppför en trappa eller att gråta, riktade till läsaren i en stundtals förebrående ton och doppade i surrealistiska bilder – i stil med den av en man som under tandborstningen får syn på ett miniatyrkvinnoporträtt av "korall eller kanske av målat inkråm från en brödlimpa". Sedan följer ett större antal texter som liknar uppstramade dagdrömmar. En utrikesminister öppnar ett kuvert med ett spindelben i, haven blir till pappersmassa när världen fylls av skribenter.
Kombinationen av formell rapport och bisarrt förvriden verklighet är inte unik; en naturlig association är Italo Calvinos De osynliga städerna. Men Cortázars texter har en fullare klang, en stilla, mörk dissonans i botten. En halshuggen man förvägras begravning på grund av en strejk och har med huvudet förlorat fyra av fem sinnen. "Med bara känseln kvar men full av goda föresatser" rekonstruerar han sina sinnen med fantasin – så långt lika gärna Calvino – men så slutar det med att han, åter hörande, hör "fängelseprästens ord, ord av förtröstan och hopp, i sig mycket vackra, synd bara att de hade en viss air av att vara slitna, av att ha yttrats många gånger, av att vara förbrukade efter att ha uttalats om och om igen". Plötsligt en nostalgisk och lätt disträ ton. Ibland genomsyrar den hela anekdoten, när den inte glider över i oro, som fastern som var rädd för att falla på rygg – inga ansträngningar botar henne och berättaren förstår inte, men resignerar. Något stycke är nästan mardrömslikt.
Det sista avsnittet heter "Historier om kronoper och famer" och först här dyker titelfigurerna upp, ett slags varelser, folkslag? Famer är eftertänksamma pedanter, kronoper slarviga och inget går deras väg; det finns också esperanser, ganska nonchalanta typer. Jag ser Två snubbar framför mig, den tjeckiska leranimationen som gick på tv när jag var liten om två knubbiga byggarbetare i dråpliga situationer. Orättvist kanske, det är rörande små scener som utspelas mellan figurerna, alla bestämda enligt sin fason men också så känsliga.
Man ler åt fantasirikedomen men även i de ljusa partierna vilar något olustigt. Alla dessa stackare misslyckas att göra världen begriplig ens med hjälp av de omöjligaste synvinklar. Må de kämpa vidare, som läsare kan man likafullt glädja sig åt att ha lagt åtskilliga nya dimensioner till sitt seende. Det är en bok att återkomma till, kapitelvis, för att förnya sin blick när man glömt perspektiven och fallit in i slentrian. Så koncist som den är formulerad kan den ge intryck av att där döljer sig något esoteriskt bakom rena orden och jag fantiserar om att jag som ung och sugen på att tillhöra något större bildade ett sällskap med denna bok som helig text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar