Det här är min första Harry Martinson och väl en av hans mest lästa böcker. Det är en självbiografiskt inspirerad roman om pojken Martin, uppvuxen i ett lägre medelklasshem ("utan både bildning och piano") som det snabbt går illa med: fadern sticker utomlands, återvänder och dör, modern flyr härnäst till Kalifornien. Barnen säljs till lägstbjudande att inhysas på olika gårdar runtom i socknen, Martin skickas vidare mellan några olika familjer som alla vill honom sämre än den förra. Han får arbeta hårt i jordbruket och älskar skolan, dock för kunskaperna mer än omväxlingen. Vid elva års ålder rymmer han och hamnar som straff på ett slags kombinerat ålderdomshem och fattighus.
Martins människoblivande är det stora temat. I inledningen finns ett avsnitt där de yngsta åren skildras i hastigt sammandrag, hur han går från "ännu ej avgränsad och avskild" till att uppfatta avståndet till modern, känna sin egen individualitet och bli mottaglig för världens former. Man får intryck av fisken som kliver upp på land. Martin blir en drömmare, med hågen riktad ut i världen mot mamma och där pappa en gång varit, men därutöver är kärlet i början tomt och han ser till att fylla på det. Ständigt perifer som han är, alltid ett påhäng på nåder, gör han inga fåfänga ansträngningar att passa in. Förmaningar om hur han borde bete sig verkar inte tyckas angå honom direkt. Han förhåller sig till andra människor som föremål att studera snarare än personer att komma nära; han härmar sig till sätt att tala, vara, tänka, föra sig. I det blir han en hycklare, lär sig åsikter han inte hyser, en instinkt för manipulation. Det är han inte ensam om i fattigsveriges falska, hierarkiska markskikt.
Jag kommer att associera till Dykungens dotter, som också skildrar en uppväxt i Göingetrakten under nittonhundratalets första hälft. Men flickan där är bunden till jorden av dunkla krafter, ja det är ju en mörk och drypande sak den boken, medan Martin löper fritt – det delvis sorgliga här är hans realistiska öde. Det är kanske inte meningsfullt att dra några djupare paralleller. Men i ännu högre grad än Trotzigs roman är behållningen med Martinsons den genialt poetiska prosan. Han skriver suggestivt utan att vara fragmentarisk och med en oerhörd känsla för rytm: "Där var torra landet överallt och inga sjöar" konstateras det på bestämda trokéer i slutet av ett stycke, när Martin just innan gått i nästan-hexametriska "vaga och snyftande tankar trogen sin ödsliga hed". Sådan subtil musik ger liv och mening åt varje ord. Det talas med kreativa sammansättningar om en högfärdig husbondes "kultursträvande leende" och "några vitbigotta Hygieia-pigors pratfjun i vinden". Här när Martin vandrar ensam rädd genom skogen är bara en i hela bokens långa rad av originella men självklart träffande bilder:
Ute i världen fanns luffare. Det var sådana man kunde se i tidningen. På bilden vid luffaren stod det alltid Armiro. Luffaren pekade med fingret, men fingret var en pistol. Så var bilden. Ute i världen funnos de.
Jag kan inte anklaga romanen för att sakna riktning (framåt) men det blir mot slutet klart att den inte strävar mot ett mål. Sista kapitlen går över i en rad beskrivningar av udda existenser på ålderdomshemmet. Sedan tar det bara slut. Man vill kanske läsa uppföljaren Vägen ut men det känns en smula snöpligt ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar