Jag hittar det inte nu, men jag har för mig att Alf Henrikson någonstans rekommenderar den här boken som grundläggande läsning om livet i antikens Rom. Närmare bestämt var det nog det franska originalet han talade om, La vie quotidienne à Rome à l'apogée de l'empire. Den svenska översättningen kom 1961.
Om den här boken kan sägas läsvärd så är det lika mycket för dess pittoreska (nåja) tidsfärg som för vad den faktiskt lär i reda fakta om antiken. Att språket vindlar sig fram som en murgröna vänjer man sig vid och är väl snyggt på sitt vis. Svårare att svälja är alla förkunskaper som antas vara självklara. Givetvis känner läsaren till Caracallas termer och har en klar föreställning om Trajanus kolonn på Forum, men han vet måhända inte deras exakta mått. Kejsarlängden är naturligtvis också bekant och det har inte slagit författaren (eller ibland översättaren) att någon skulle öppna en bok av det här slaget utan att behärska elementärt latin. Mycken möda ägnas åt att polemisera mot särskilda arkeologer och andra forskare som nämns vid bara efternamn, i debatter som inte sällan rör det exakta antalet friborna män i den och den stadsdelen eller storleken på en kejsares förmögenhet. Diskussioner som åttio år senare säkert kullkastats i sina fundament av nya rön. I detta påminner boken mycket om L'Égypte éternelle av Pierre Montet.
Beskrivningen av livets materiella aspekter är alltså tung och ganska ointressant, även om Martialis och Juvenalis gestaltar det hela med små satiriska bilder (som tas för raka sanningar). Mer intressant är delen om "den moraliska miljön". Här diskuteras förhållandet mellan herrar och slavar, kvinnor och män, skolan, religionen och statsskicket. Ett och annat lär man sig. Det mest frapperande är dock igen inte fakta, utan författarens inställning till dem. Hans utgångspunkt är ingalunda att förstå och analysera fenomenens uppkomst och funktion, utan att statuera sin dom över dem: i de flesta fall en förkastelsedom. De många jämförelserna med våra dagars orientaliska seder (att rapa vid matbordet, t ex) är nog inte avsedda som beröm. Perioden som behandlas – den antoninska dynastin runt 100 e.Kr., kejsardömets höjdpunkt – anses för en tid av dekadens och överallt ser författaren tecken på moraliskt förfall. I kapitlen om kvinnornas roll i samhället är hållningen och vissa påståenden direkt stötande för en modern person. Den skenande skilsmässostatistiken betraktas som en stor skam, och han avslutar:
Hur långt har vi inte kommit bort från den uppbyggliga tavla, som den romerska familjen erbjuder under republikens heroiska tid! Detta fasta block utan sprickor har vittrat sönder i alla hörn. Kvinnan var då strängt underordnad sin herres och mans myndighet; nu är hon hans jämlike, hans konkurrent, om hon inte är hans tyrann [här en not som hänvisar till Juvenalis]. Då var hon underställd regeln om ett liv i gemensam egendom; nu lever hon i deras nästan fullständiga boskillnad och separation. Då var hon stolt över sin fruktsamhet, nu är hon rädd för den. Hon var trofast och har blivit flyktig och förfallen.
Detsamma i andra spörsmål: romarnas intelligens var "förvekligad av en alltför primitiv, ytlig och verbal kultur", undervisningen hade "förfuskats", teatern deklasserats till tarvlig pantomim. Han är mycket tydlig med att det en gång stolta Rom stod i förfall, men från vilken position det nu förföll framgår aldrig. Man förutsätts väl känna till det. Författaren tror sig komma åt personlighetsdrag och intima bevekelsegrunder i särskilda händelser genom ytliga läsningar av anekdoter hos Tacitus; nå, lätt att raljera över detta, kanske finns det något gott i det också? Historien blir kanske aldrig så levande som när man vågar spekulera och dra slutsatser? Någonstans där måste ju det evigt mänskliga finnas? Men det tidiga 1900-talets ideal står som en övertydlig palimpsest genom hela boken, så jag lutar nog åt att det i slutändan är mer givande och spännande att försöka förstå den väsentligt främmande kulturen så som främmande.
Enstaka kapitel är förstås intressanta, framför allt de som handlar om skådespelen. Men det mesta försvinner i onödiga detaljutredningar. Roligast är när han dömer ut den litterära kulturen:
Då de offentliga uppläsningarna blev en alldaglig modesak i kejsartidens Rom och erkändes som litteratörernas huvudsakliga och nästan uteslutande sysselsättning, såg man hur litteraturen avsade sig sin värdighet och förlorade sitt allvar. Den mondäna världen slog mynt därav, ett mynt vars lödighet och värde förändrades i samma mån som det blev gångbart i allt vidare kretsar. Åhörarna ville snart också få åhörare, och för varje gång en av dem kom upp på estraden, förvandlades allt fler åhörare till författare eller talare. Det såg ut som litteraturens triumf. I verkligheten var det en Pyrrhusseger, en vanvettig inflation som förkunnade dess bankrutt. Från det ögonblick då man kunde räkna med lika många skribenter som läsare – och man förblandade den ena gruppen med den andra – var litteraturen dömd att gå under, kvävd av en dödsbringande svulst.
Svårt att inte associera till dagens litterära klimat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar