Den här har legat på min nyfikenlista sedan Göran Hägg talade varmt om den i Nya författarskolan, jag tror den nämndes som exempel på en ovanligt lyckad dagboksroman. En sådan är den med en twist. Fil. mag. Sven Salkvist får oväntat ärva en avlägsen släkting, en folkskollärare Danielson som han nog aldrig träffat och än mindre brytt sig om. Salkvist tar sig från Stockholm ut på bondlandet, till släktingens kalla kyffe långt från hotell och telefon och civiliserat folks vanor. Nu har han att gå igenom kvarlåtenskapen och det tar han sig an med slött förakt mot denne karl som förmodas vara en halvbildad strunt. Gudfruktig enstöring ansedd av byfolket.
Bland papprena finns ett enormt kartotek som Danielson fört över människorna i sin närhet. Salkvist börjar läsa på dem och snart övergår romanen i att helt återge dessa dagboks- och minnesanteckningar som det rör sig om. De ger framför allt en bild av mannen själv. En bondson som trånar efter grannpigan, en försupen yngling och student. Som vuxen en privatreligiös man ansatt av sin oförmåga till godhet och upptagen av människornas behov av tröst. Visst finns drag av den chronschough som Salkvist tog honom för, en enkel karl som ansträngt sig att bli något. Stilen är stram och korrekt när han inte brister ut i frommaste självrannsakan. Men man förlåter honom. Mot vänner, kollegor och bekanta är han lika hård som mot sig själv – förvirrat tycker Salkvist, men Danielson är alla gånger en större människokännare än denne, han är en öppensinnad och filosofisk person. Av filosofi finns hos Salkvist bara titeln, av öppet sinne föga och i synnerhet vad gäller landsbygdsfolk. Han är den hycklande borgaren.
Det sägs vara Olle Hedbergs bästa bok det här. Den är bra, men om omdömet stämmer ger det också en vink om att den fyrtionde bästa kanske inte är riktigt läsvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar