Del två i sviten som inleddes med Fattigadel. Historien tar nu vid år 1905, då Viveka är elva år, och hon hinner bli fjorton under bokens gång.
Bokens första hälft utspelar sig på Igelfors bruk i Västmanland, där Viveka tillbringar sommaren hos ingifta moster Eveline och hennes döttrar, sina kusiner. Där befinner sig också Evelines ogifta systrar, jag tror en gift syster också plus barn, hennes mor och kanske make – en herrans massa folk är det. Huvudperson är knappast Viveka utan tjugoåriga kusinen Aimée. Hon är tillbaka efter en tid i Karlskrona, där hon låtit kyssa sig av två unga män, och nu vet hon inte vem hon är kär i. Såväl de äldre damerna som naturligtvis hennes systar har svårt att dölja sin upphetsning över denna historia, så brinnande exotisk. Alla söker en flykt från sin hårt åtsnörda tillvaro. Aimée själv finner mera ångest än lycka i kärleksdrömmarna.
Hennes mor, Eveline, gör dock allt för att påskynda föreningen mellan dottern och den av de två älskande som först anmäler sig. Hon dikterar allas vilja med självrättfärdiga manipulationer, skickar den oskyldiga Viveka att springa spionärenden. Liksom Vivekas mamma Sofia försvarar Eveline till varje pris konventionen, och därmed sin position, hellre än att drömma om frihet. Mån att demonstrera sin intolerans mot pjosk tar hon nästan kål på sin krassliga svägerska när denna besöker bruket – att hon är judinna gör knappast saken bättre. Aimée å andra sidan lockas av det främmande, mer specifikt av traktens zigenerskor som spår i händer. Och mitt i denna miljö, detta osäkra ekvilibrium, strosar morbror Joachim omkring – en ful liten karl med omanlig röst och ovårdade maner, förmodligen lätt förståndshandikappad. När de minst anar plirar han fram som en liten djävul med sin katt på axeln. Lägg därtill en av ynglingarna (kusin?) som inrättat något slags teosofiskt altare åt sig på vinden. Snyggt byggd spänning!
Bokens andra hälft tilldrar sig åter i den närmsta familjens hägn, tillbaka i Ramstaden. Linjerna dras ut längre än i första bokens novellartade kapitel men det saknas fortfarande något som tydligt håller samman det hela. Det närmaste vore i så fall Sofia, som har åsikter om alla ingångna förhållanden, vänskapsband, brutna löften och annat som rör sig i en släkt och bekantskapskrets. Alltid med snäsande förakt mot allt som inte anstår en familj av deras värdighet. Ingen kvinnlig solidaritet gör livet ljusare och Sofia tyr sig typiskt nog tätast till den koketta sonen Antonius.
Därutöver är det ett ohyggligt vimmel av personer som har fullt omak att passa in och hävda sin plats, eller undantagsvis antyda någon alternativ livsinställning, och visst knakar det i fogarna men blicken glider över ytan. Många scener är familjelivsskildringar helt utan riktning eller udd. De har lite bestyr att ordna med tjänarinnan Hilmas bröllop. Viveka är väl avsedd som huvudperson och kanske är det meningen att hennes perspektiv ska sätta allt i kontrast och belysa hyckleriet. Men hon är märkligt intetsägande, faktiskt den minst intressanta av alla figurerna. För det mesta är hon stum, men inte för att i gengäld göra vakna, brådmogna observationer; nej, hon är tomt naiv, alltid yngst, tar storögt in allt vad de äldre flickorna och bröderna kan lära henne om livet. Hon vet ännu ingenting om könets mysterier, fruktar Gud som en gubbe i molnen. Scener avslutas med att den hittills frånvarande Viveka går upp på sitt rum och filosoferar över rosenblad och fallande stjärnor. "Men ännu var hennes egen lilla värld lika dunkel och obestämd i konturerna som denna vintermorgon" heter det i en sådan episod. Men är det inte bara i en vuxens återblick som barnets värld är fluffigt indistinkt? Okunskapen visar sig som ljusgrå dimma först efter att den skingrats, där och då är den ett kaos av färger. Vivekas magnetiska dragning till kärleken målas fram som genuin i sin naivitet, i motsats till familjens bigotta intriger. Men också detta framstår som falskt, för kan det helt naiva vara verkligt äkta, utan erfarenhetens djup? Det hade kunnat bli intressant om Vivekas svärmerier skildrades som den framtvingade förställning de måste vara. Istället talas om att barnet "inte gått så långt på vägen än och därför är det alltjämt brännande nära evigheten och de fruktansvärda hemligheterna". Det tror inte jag på.
Några gånger bidrar oväntade framåtblickar med en botten, men alltför sällan. Mer psykologiskt övertygande än Viveka och det mest rörande i denna volym är pappa överstens ömmande kärlek till den jordnära sonen Douglas och hans aversion mot Antonius. I nästa bok lär väl Viveka ha vuxit till sig lite, så förhoppningsvis slipper man barnromantiken då. Ska tilläggas att jag personligen ogillar barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar