Elisabeth Rynell kände jag inte till men en mig närstående person läste och gillade den här boken nyligen. Omslaget visar en snötäckt mosse. Det utspelar sig någonstans i innersta Lappland, någon gång i ett obestämt förr, kanske tidigt nittonhundratal. En okänd vagabond – han kallar sig Aron – kommer vandrande till bygden, efter många år till sjöss för att sona ett brott han begått i sitt fjärran hemland. Det är sträng vinter men han får husrum hos en generös familj. På en avsides gård bor Knövel, döpt Erik men efter en allvarlig olycka vorden permanent elak och med namn därefter. Hans dotter Inna är på väg att slå sig lös. Dessa två historier kommer att mötas.
Och de möts just där man tror, vilket är rätt så spännande. Mellan Aron och Inna utvecklas en erotisk dynamik inte helt olik, säg, Sigge Stark – på fäbodvall och myrar, den mystiske främlingen och den oskuldsfulla flickan: det måste vara en medveten lek? Där finns också något mytologiskt. Aron, den botfärdige syndaren, som lockar jungfrun från ondskan till kärleken. Knövel är den mest intressanta figuren, inte mer komplex än de andra men skarpt ritad. Han är så rädd för allt livet har av ondska att han själv ser till att föregripa den. Också hos bifigurerna cirkulerar rädslan och oron som håller människorna på avstånd från varandra. Både språkligt och tematiskt associerar jag till Dykungens dotter, en flera gånger vassare bok, men även här målas fram en mardrömslik stämning (om kanske mild i jämförelse), en känsla av att livets vitala energier också är människans fiende.
Det finns därutöver ett tredje spår, ett jag i nutid vars man har dött och som söker sig till samma ödetrakter där Inna och Aron en gång levt. Den berättelsen flätas aldrig in så långt i helheten och förlorar kraft mot slutet. Än värre är att själva huvudsaken tappar sin magi när intrigen ska knytas ihop: det blir just intrig, ganska hastigt utlagd och plötsligt klart utsagd, där texten i tvåhundra sidor gjort rätt i att näras av sin subtila stämning. Det drar proppen ur en roman som till fem sjättedelar är ett eget och vågat bygge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar