Dykungens dotter (Birgitta Trotzig, 1985)

Efter att ha börjat med debuten har jag nu också läst vad jag tror är Trotzigs mest lästa roman.

Historien utspelar sig i Skåne och det börjar år 1929.  En ung kvinna lämnar sin fattiga familj för jobb i staden.  Hon blir gravid, pappan är en mörk figur i flera avseenden – åker fram och tillbaka i fängelset innan han försvinner – och flickan som föds skälls för tattare.  Mor och dotter hankar sig fram, den förra med hjälp av ihärdigt arbete och den senare tack vare sin barnsliga livsvilja.  Men verkligheten tränger sig också på flickan.  Saknaden efter den förlorade fadern får fäste i henne, hon lämnar ljuset och den sköra tryggheten för mörkret och samhällets avgrund.  Årtionden går och bara moderns hopp står sorgligt övergivet kvar.

Det här är, enbart på gott, något helt annat än debutnovellerna.  Redan från början anslås en sagoberättande ton och språket är lyriskt och berättande i symbios.  Det avgörande elementet är naturen, skogen.  I poetiska bilder, i drömmar och visioner släpps naturens krafter inpå människorna, allt är klibbigt, dunkelt, sumpigt och övervuxet, nässlor, vass och snärjande rötter.  Fast händelserna utspelar sig i en stad lever man som på ett träsk med en ständig dragning ner i jorden.  Trotzig gör förresten skickligt bruk av skiljetecken för att gestalta den här nedåtgående rörelsen – se hur kolonen här skapar som ett fall, förstärkt av parentesen:

När väckarklockan ringde morgonen efter ett sådant insomnande (som aldrig blev sömn: flackande halvmörker: ett blytungt sjunkande neråt: plötsligt blixtljus över hela rummet, så medvetslös igen) – kände hon när hon äntligen lyckats treva sig tillbaka till vem hon var vad hon hette var hon var: gungande mark.

Suget är destruktivt och det går också mycket illa för alla huvudpersonerna.  I en bok som arbetar med skarpa kontraster ligger det nära till hands att tolka naturens dragningskraft som dödsdrift eller lockelsen att ge upp sin mänsklighet.  Människorna beskrivs återkommande i termer som vore de djur.  Det paradoxala är att hotet från döden och det djuriska samtidigt framstår som befriande.  I dem finns återgången till ett grundtillstånd.  Så finner flickan sin plats när hon ger vika för könets förstörande makt – att gå under är också en lättnad.  Det är livet som är anomalin där det blossar upp ur död och intighet och bara livet självt har en vilja att leva.  Människorna står tagna som dess gisslan.  Både mor och dotter klamrar sig kvar ännu ett tag genom banden till sina nyfödda: barnen är ännu inte människor utan outspätt liv.

Kanske gör jag en sned läsning som inte bryr mig tillräckligt om att det handlar specifikt om utsatta, utstötta människor.  Men mänsklig hjälplöshet är väl något universellt.  Det är hur som helst en ruskig, äcklig och vacker bok och jag tyckte väldigt mycket om den.