Min tidigare erfarenhet av Eyvind Johnson begränsar sig till Strändernas svall, en fantastisk bok som jag borde få anledning att läsa om någon gång. Den här hittade jag på second hand i fin Delfinpocket som tyvärr föll sönder under läsningen.
Det är en roman i flera skikt. Svensken Klemens Decorbies efterkrigssysselsättning är att genomfara Europa på spaning efter försvunna, kanske döda, gamla bekanta. Särskilt minns han den helt säkert döda professor J.-P. Lévy, judisk antikforskare, som han träffat i ett fångläger under kriget, där denne med viskade föreläsningar om grekisk arkeologi och forntida livsöden underhöll medfångarna i baracken. I synnerhet intresserade sig Lévy för den möjligen fiktive Themistogenes från Athen och Syrakusa som står omnämnd någonstans hos Xenofon. Parallellt med Klemens nostalgiska rundfärd i Themistogenes syditalienska trakter vecklas dennes livshistoria ut, en berättelse om krig, flykt, förvirring och acceptans tvåtusen trehundra år tidigare.
Flätningen är mästerligt utförd, i det stora som i det lilla. Eyvind Johnson, kan jag konstatera efter två böcker, behärskade konsten att skapa intrikata romanbyggen som verkar noll procent konstruktion. Känslan för dialog och naturligt mänskligt samspel är ren glädje att bevittna, ådagalagd inte minst i den tålmodige Klemens möten med levnadspigga men omständliga italienare som tjattrar vilt om vädret som vore det en plikt när allt svensken vill är att bli förevisad vissa fornlämningar. De inre monologerna är gnistrande svenska. Längs med Klemens resa väcks allt fler minnen till liv, allt som ödelagts, allt som inte blev. Ur hans från början resignerade fattning väller ilska, sorg och rädsla fram och han klamrar sig fast vid det magra hopp om försoning som ett oväntat återseende ger. Och krigarna i Xenofons härtåg vandrar på under samma evigt mänskliga betingelser: ömma förhoppningar, likgiltig kamp för vagt föreställda mål, väntan, ovisshet och underkastelse.
Är det något jag saknar är det humorn som finns i Strändernas svall, som jag minns den. Helt inadekvat är väl inte jämförelsen för temat är ju detsamma – existensens tidlösa frågor i andra världskrigets efterglöd. Klemens allt desperatare fäktande i övergivenheten är bra deprimerande mot slutet. Det vägs upp av en emellanåt framtonande humanism av livsbejakande sort, den rakryggade insikten att människans uppgift är att kämpa och hoppas trots allt. Det är en värdig hållning efter Auschwitz och Hiroshima, men i ljuset av att människan sedermera överbevisat sig själv om att vara oförbätterligt värdelös och på god väg att överbefolka och gasa ihjäl hela planeten framstår det som på femtiotalet var modig människokärlek som beklagligt naivt idag. Det här är min åsikt. I den mån det är möjligt att ännu vara humanist föredrar jag en likgiltigare inställning, varvid jag närmast kommer att tänka på den stoiskt-cyniska atmosfären i Marguerite Yourcenars böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar