Historien om det gamla barnet (Jenny Erpenbeck, 1999)

Denna kortroman på knappt hundra sidor lockade mig i en loppisback då nämligen jag läst och tyckt rätt bra om Natt för gott, omslaget är fint (Panacheutgåva) och den är översatt av Ulrika Wallenström.

En fjortonårig flicka hittas ensam på en gata mitt i natten och förs av polisen till ett barnhem.  Man ser det snarare framför sig som en internatskola, med stränga rutiner och en strikt hierarki mellan barnen, förvisso inte värre än i vilken skola som helst.  Flickan är stor och klumpig.  Hon står vid sidan om de andra barnen, passar inte in.  Vill inte passa in.  Hon svarar knappt på tilltal, låter sig utsättas för skämt, lyder blint sin tysta roll i leken nästan intill jagupplösning.  På lektionerna förminskar hon sig till obildbarhet med sådan naturbegåvning att hon undgår repressalier.  Inför lärarna verkar underkastelsen fungera som ett maktmedel.  Men är det avsiktligt?  Det är knappast beräkning, snarare en instinkt att sky autonomi.  En form av frihetslängtan.  Kanske också verklig dumhet?

Med sin vanliga tanklösa lydnad tar hon emot och förvarar stulna pengar åt en kamrat.  Han visar uppskattning och lyckan lyser upp i henne.  Hon börjar minnas de andra barnens namn.  Men helomvändningen uteblir.  Flickan nöjer sig med att upplåta sig till mer systematiskt utnyttjande, alltid lika pålitligt stum.  Att tiga och foga sig blir ett sätt att vara del av gemenskapen.  Men i gemenskapen blir viljelösheten till sjukdom.

Innerfliken kallar det en bok om att "hejda tiden" och "vägra vuxenblivandet" men det är att något krympa en berättelse som inte tvingar till en enda tolkning av motiven: självuppoffring, anpassning, vilja, självständighet.  Jag tyckte bättre om den här än Natt för gott.  En mjuk men oroande gåtfullhet lättar upp det i grunden tunga ämnet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar