Jag vet knappt ett jota om Muriel Spark mer än att hon var brittisk och skrev satiriska romaner, varav den mest kända lär vara Miss Jean Brodies bästa år. Baksidestexten till Ansiktet utåt antyder att den här är i en lite annan stil, men inte på vilket sätt.
Huvudpersonen är Annabel, en engelsk filmaktris i Rom, som trots en skral begåvning lyckats upphöjas till stjärna. Och det är just hennes tanklöshet som banat vägen. Hon har låtit regissörer och nöjesreportrar forma henne till det som passat dem, vilket är rollen som "den engelska tigrinnan": en djurisk kvinna bakom det perfekta äktenskapets lyckta dörrar. Godtyckligheten i detta är komisk. I själva verket hatar hon och maken varandra och hålls bara samman av att upprätthålla imagen utåt. När han, avundsjuk på hennes framgång, till slut orkestrerar en hämnd och nedsmutsningskampanj tvingas hon snurra några extra varv på sin mediepersona.
Inledningsvis är satiren väl grovhackad, men det tar sig, om så bara genom anhopning. Den ena efter den andra visar sig inriktad blott på skenet och uppriktigheten har bara värde som medel för självframställning. Alla verkar i symbios. I en scen fylkas Annabels yvigt italienska grannar i hennes lägenhet innan en svår presskonferens. När journalisterna dyker upp blommar grannarna ut i dramatiska gester – fåfänga konster inför kamerorna, men för Annabel tar de tacksamt udden av alla farliga frågor. Hon går efterhand från våp till målmedveten, men kan inte föreställa sig några mål som rör något djupare än ytan. Ett sammanfattande försök att fundera över friheten gör henne bara förvirrad, hon har aldrig känt sig vare sig fri eller ofri. Inte konstigt när den enda frihet som finns är den att råda över sin image.
Det är en kort och snabb historia som läses på en kväll, roande men en smula tam. Mitt exemplar lider av den bisarra defekten att sidorna 17, 20, 21, 24, 25, 28, 29 och 32 saknar tryck. Det är förstaupplagan från 1969. Lyckligtvis fanns ett komplett ex på biblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar