Den fjättrade Prometheus (Aischylos, övers. Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson, utg. 2011)

Om jag uppger Aischylos som författare betyder det inte att jag tar ställning i frågan vem som faktiskt skrivit Den fjättrade Prometheus. Jag följer blott utgåvan. Det hade väl varit otaktiskt av Ellerströms att utge verket som anonymt. Jan Stolpe fogar sig, eller så är hans egen inställning verkligen så diplomatisk som han antyder i förordet; han förklarar ganska utförligt varför upphovet är omstritt, men avstår från att döma. Annars har jag nu läst vad förnekaren Martin L. West skrivit i Studies in Aeschylus och det är underhållande läsning. Jag är inte meriterad att avgöra tyngden av hans argument, men kan konstatera att de är lika mycket en sågning av pjäsen i sig (den är simpel, osammanhängande och banal): vilket får en att undra varför upphovet aldrig ifrågasattes under antiken, och än mer varför just det här verket valdes ut till de samlingsvolymer som vi har att tacka för att Aischylos alls finns bevarad. Någon måste ha tyckt att detta tillhörde hans bästa?

Det tycker väl inte jag. Det har sina sidor, men om jag ska uppskatta det så är det för de lite löjliga dragen. Prometheus framstår även i Stolpes och Svenssons översättning, ja ännu mer än hos Zilliacus, som en självömkande skrytmåns som vägrar att välja sina strider. Han står länge och jämrar sig högljutt över sitt öde, samtidigt som han ju har förmågan att se in i framtiden. Han vet att han inte kommer att bli löst ur bojorna den närmsta tiden, men att Herakles till slut kommer att rädda honom. Anledning till en mer stoisk inställning, kan tyckas? Den olyckliga Ios uppdykande halvvägs in ger Prometheus en välkommen chans att mäta sina kval mot någon annans (och ta hem segern). När han gnällt så långt någon orkar lyssna säger han sådant som: "Själv ska jag tåligt finna mig i min tortyr / tills Zeus begriper att han måste ändra sig." (375f). Zilliacus skriver: "Jag tömmer nog mitt ödes kalk till dräggen, / till dess att Zeus sin vrede lägger bort."

Nyöversättningens rakare språk bara understryker förnumstigheten. Man kan jämföra ett avsnitt ur Prometheus första långa monolog (214–225). Först Zilliacus:

Allt detta framhöll jag i klara ord 

men ansågs inte värd en blick en gång.

Då tycktes mig det bästa valet vara

att med min moder sluta mig till Zeus

och villigt hjälpa den som ville hjälpas.

Tack vare mina rådslag dväljes nu

den gamle Kronos med sin krigarskara

i Underjordens nattomhöljda djup.

Se där den tjänst för vilken himlens herre

belönat mig med dessa grymma kval.

Att misstro vänner är en vanlig sjukdom

som tyckes låda vid all envåldsmakt.

Och så Stolpe och Svensson:

Men när jag förde fram min uppfattning bland dem,

förkastades den genast utan diskussion.

Av de alternativ som därmed återstod

fann jag det vara bäst att ta min mors parti

och villigt hjälpa Zeus, som ville ha mitt stöd.

På mitt förslag har nu den gamle härskaren,

Kronos, med sina krigare förpassats ner

i Tartaros. Gudarnas envåldshärskare

belönade de goda råd han fick av mig

med ett på guldvåg utmätt avgångsvederlag.

Tyranner har en patologisk egenhet:

att aldrig kunna lita på en anförvant.

Det är ju rena insändaren! Nyöversättarna får Prometheus att turnera något slags myndighetsspråk – "förkastades utan diskussion", "på mitt förslag", "avgångsvederlag" – och linda in det i stilistisk sarkasm ("patologisk egenhet"). Kanske motsvarar detta grekiskan på något sätt. Det passar hur som helst Prometheus personlighet bra, som den framträder av vad han faktiskt säger.

Lars-Håkan Svensson står även här för efterordet, och förklarar lite mer i detalj vad han anser står på spel. Det gäller för en översättare att "återkoppla originalets nukänsla till vår egen historiska belägenhet" och "förmedla originalet på ett sådant sätt att det talar till oss som om det var skrivet idag". Och nog talar Prometheus med moderna ord. Men jag undrar ändå: är inte det en ganska enkel bedrift, relativt sett? Vårt eget dagsaktuella språk är ju det mest lättillgängliga vi har när vi ska skriva om en gammal text. Svårare vore att få den gamla texten att låta både begriplig och främmande – att inte rycka upp rötterna ur den grekiska jorden men ändå få blomman att blomma på svenska.

Det kanske är ett omöjligt krav. Zilliacus lyckas väl inte mycket bättre. Hans text låter ålderdomlig, men också baddad i något slags allmänpoetiskt idiom som är lika svenskt som Stolpes och Svenssons rättshaveristlingo. Vilket man föredrar är nog en smak- och vanesak. Jag kan tycka att Zilliacus har bättre kläm på bokstavsrim och assonanser, men Stolpe och Svensson är i gengäld noggrannare med rytmerna; deras jamber struttar aldrig fram i hopptakt, de flödar snyggt och dynamiskt. Efterordet har också något att säga om metriken.

Till sist kommer jag att gilla nytolkningens nonchalanta stil och i slutpartiet är den riktigt effektiv, när Hermes kommer in och något blaserad ifrågasätter bråkstaken. Här krävs en lägre stilnivå för att skildra dispyten i ögonhöjd. Vem som är hjälte och skurk blir jag aldrig helt säker på i slutändan.