"Hur pratar man om böcker man inte läst?" betyder titeln på denna 160-sidiga essä, som jag läste första gången kanske 2017. Essä med viss humor, och delvis faktiskt den handbok det låter som. Låt det sägas att handboksdelen är mindre intressant än den tes den utgår från, i korthet: att det är viktigare för ens litteraturförståelse att kunna orientera sig i hela litteraturen än att ha exakta kunskaper om varje verk. Han drar det längre än så: man bör så långt som möjligt undvika att plöja hela böcker – då blir man närsynt och tappar överblicken. Och vidare: vad en bok är beror mindre på vad som står i den än hur den förhåller sig till alla andra böcker, precis som ett ord får sin mening i förhållande till alla andra ord.
Det är en egentligen ganska simpel strukturalistisk idé som professor Bayard roar sig med att hårdra. Man tänker att Borges eller Vila-Matas kunde ha skojat det till i liknande termer – har väl nästan gjort det, Vila-Matas Bartleby & Co handlar ju om att inte skriva. Att vägra läsa är bara ytterligare ett snäpp i provokation. I teorin. Jag unnar fransmännen att uppröras av tanken på icke-läsare (boken ingår för övrigt i förlagsserien "Paradoxe"), men i Sverige 2026 är det inte samma absurditet.
Så man får ha överseende med det lite självbelåtna tonfallet och det är inte så svårt, för Bayard är rolig på andra sätt. Han delar in böcker i fyra kategorier: de helt okända, de man bläddrat i, de man hört talas om eller på annat sätt kan påminna sig, och de man glömt. Något bättre finns inte! För varje bok han hänvisar till i texten står en fotnot med hans personliga relation till den, inklusive betyg från ++ till --. När han nämner en av sina egna gamla böcker kan det stå LO --, vilket utläses: "glömd bok, svagt negativ". Hur kul! Men det här med glömskan är ju sant på allvar. Ingen kan minnas en hel bok. Det går på sin höjd att memorera en dikt, men minns man den verkligen då; man kan återkalla den rad för rad men knappast aktualisera hela på en gång, som man ser på en målning? Och att minnas Krig och fred är åter ljusår därifrån. Här väcks massor med intressanta epistemologiska frågor, som Bayard aldrig riktigt går på djupet i; han introducerar några hjälpbegrepp och teoretiserar lätt, men rör ihop psykologin med sociologi till en ganska grumlig grogg.
Men vad spelar det för roll, jag skulle ju ändå inte minnas resonemangen. Essän tar sig fram genom citat av Valéry, Montaigne, Balzac och en massa andra klassiker. Jag får inte minst lust att ta mig an Illusions perdues. (Ajdå!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar