Aldrig har jag väl läst något så viktorianskt! Detta sägs vara en kandidat till "världens första deckare", och ja det finns ett mysterium att lösa – ett ganska tamt sådant, om en stulen diamant. Men minst lika mycket handlar det om huruvida den och den kan förlåtas ett förfluget ord, spekulationer om den och dens skriande artighetsbrott, lovord till den och dens höga dygd, berättarens omständliga ursäkter för det hårresande han nu måste (gudskelov) inte berätta, men dessvärre låta antyda i förtäckta termer... Det finns gott om ironi i det där, men vad hjälper det när en redan måttligt engagerande gåta späs med måttligt engagerande humor och någon liten kärlekshistoria till 500 sidor.
Men genren var ny och läsarna väntade säkert otåligt på nästa nummer av tidskriften boken först gick som serie i, som romaner gjorde på den tiden. Inget incitament att hålla sig koncis direkt. Bokversionen har fotnoter här och där som uppmanar läsaren att gå tillbaka och jämföra detektivens slutsats med vad som stod i kapitel si och så. Gulligt!
Även om både T.S. Eliot och Dorothy Sayers kallat den världens bästa detektivroman läser jag hellre Maria Lang. Det är väl charmen med en pusseldeckare att den är lite bagatellartad. Då är väl 200 sidor lagom.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar