Vilken otrolig bok! Den hör till den här genren av romaner som låter pilsnerfilm på titeln men är helt fantastiska konstverk, som Snörmakare Lekholm får en idé (inga jämförelser i övrigt). Hur har jag missat Peter Kihlgård?
Kärleksroman, blurbar DN, och det är det sannerligen. Lasse är väl den mesta huvudpersonen, en god människa, fast med fortkörning och visst supande i bagaget. Norrlänning från början, jobbar som jeansgrossist, verkar rätt framgångsrik om nu det spelar någon roll. Det som spelar roll är Kicki. Det var någon period när han stack till Mexiko, får man veta, då bodde hon ett tag med en Klas. Men på riktigt har det alltid varit de två.
När det börjar är de i femtioårsåldern, Lasse kör dem i en hyrbil och oroar sig för Kickis knölar på låret. Kapitel för kapitel slingrar sig bakåt genom deras kärlekshistoria, via bråk, försoning, otrohet, nojor och nostalgi till första gången Lasse träffade Kickis föräldrar i fånig slips och slutligen till deras första möte på en after ski. De måste ha varit väldigt unga. Men det som berättas fram verkar evigt, ett band så starkt att det styr deras instinkter. De är botten i varandras existens. Till och med i Lasses dummaste försök att fly sin ångest dyker Kicki upp, ett ensamt fyllerace en vinterdag: "Det slog honom att han aldrig skulle kunna berätta för henne om den fastfrusna svanungen, det skulle vara hänsynslöst med tanke på hur hennes förställningsförmåga var beskaffad, sadistiskt rentav. Han såg för sig hur han berättade om den och hur hon skulle säga fy och ruska på sig […]"
Inte sedan Pär Rådström har jag läst en så virtuost slängig roman. Slarvigt vardagsspråk och lärda referenser blandas friskt, vulgära reflexer och psykologiska slutledningar, ett uppslag ägnas åt ett transkriberat trumkomp, ett kort kapitel berättas i duform, ett annat åt att Lasse och Kicki försöker filma en rekonstruktion av sitt värsta bråk från tio år tidigare, när hon klöste honom i ansiktet, kan hon klösa på samma sätt igen? – oerhört tillgjort, vilket romanpåhitt! Men det fungerar. Resultatet är bitterljuvt. Deras smått absurda lekar är dansen som förenar dem. De berättar fantasier (sanningar?) om varandra och andra i förtroliga sängsamtal.
Berättelsen rullas ut baklänges i fragment, ett tiotal nedslag i deras liv (varför är boken inte dubbelt så lång!), som alla länkas samman av minnena: ett vykort, en parfym, ett vredesutbrott. Små madeleinekakor i vartenda stycke, vissa så småningom uttolkade, andra förblir privata mysterier. Vi rör oss hela tiden inne i Lasses eller Kickis tankar, avbrutna av telefonsamtal, dialog, snurriga erinringar och dagdrömmar. Det är modernistiskt konstigt och fullständigt friktionsfri läsning, delvis tack vare humorn och det fräcka humöret, men ytterst för att livet ju levs just så här. Omlott.
Hela romanen andas människokärlek. Och trygghet. Den hör nog till de sista årgångarna som kunde skildra medelklassens privatliv så oproblematiskt, med samma lite trotsiga men självklara respekt för polis och vårdapparat och multinationellt företagande som jag själv hade när jag växte upp i det döende sossesverige. Jag klarar inte av att säga något dåligt om boken och misslyckas som vanligt med att förklara dess geni. Det hör väl till saken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar