Min första Stig Larsson. 27-åriga Kenneth lämnar plötsligt fru och barn, drar till Stockholm och lever impulsivt dagdrivarliv. Han umgås flyktigt med knarkare, skådespelare, diskare, tar jobb som nattportier eller mönstrar på ett fartyg. Han beskriver alla sina upplevelser lika distanserat, inklusive en del vidrigt sex och våld. Han blir ihop med en ny tjej som han mördar utan anledning, och så plötsligt att man har svårt att tro att det faktiskt står vad det står i texten.
Först tänker man ung nihilist, någon slags mörk Naiv super. Allt är konsekvenslöst och banalt, slumpmässiga händelser och förströdd självreflektion som aldrig tänks till punkt. Kenneth intresserar sig visserligen för andra människor, men behandlar det som en privat hobby som inte angår dem. Han kan ha sexuella fantasier om sin dotter eller dricka ett glas mjölk och det betyder lika mycket eller lite. Boken är obehagligt direkt och platt.
Det blir alltmer uppenbart att han är psykopatisk, även om det väl är en förenkling. Han kanske söker en självkontroll och en verklighetskänsla som vi vetat åtminstone sedan Camus att de är en chimär. En sann möjlighet att ta ansvar för sina handlingar. Texten värjer sig uttryckligen mot att reduceras till en tolkning och jag har inte lust att göra någon. I slutändan mår jag illa mer som av syrebrist än av rutten stank och hur avsiktligt det än är så finns alltid något nedslående i det.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar