Oj, vad ska jag säga! Jag kan inte låta bli att roas tills jag nästan skäms. Carl-Henning Wijkmarks debut är hurtig, vild och till stora delar rent pornografisk. Det är en stor nypa Sture Dahlström, plus den lite mer intellektuella associationsglädjen från Lars Gustafssons Tennisspelarna och den vårdslösa naziplojen från Tarantinos Inglourious basterds.
Upplägget i korthet: under Berlinolympiaden 1936 bjuder Hermann Göring in till jaktfest på sitt lantgods Karinhall; diplomater, ministrar och kungligheter från hela Europa är där, jämte andra nazistiska högdjur. En norsk maratonlöpare värvas som spion av MI6 – han ska låtsas springa vilse i skogen intill och enligt planen bli varmt inbjuden av den för stunden ovanligt muntre Göring, som ett pittoreskt inslag på bjudningen. (Det sker också.) Sedan följer en kavalkad av överdåd, med slottsherren som pösande mittgestalt, ivrig att inhösta besökarnas häpnad med fyrverkerier, musik, stulna konstverk, ett halvtamt lejon, egenhändig slakt av en skock livrädda får, modelljärnväg enligt fyra tidtabeller administrerad av dvärgar i stinsuniform, och inte minst mängder av glada, sugna skökor. Norrmannen smygtittar när Göring i yttersta hemlighet ligger med en av dem: en "blåsvart" kvinna i tyrolerdräkt som stiger upp ur en packlår märkt "gåva från det italienska folket". När han är klar smyger norrmannen själv in till kvinnan och idkar ett lika inspirerat samlag, innefattande bland annat "grod- och bocksprång". Osv, osv. Emellanåt blir det thriller eller pusseldeckare tack vare flera parallella konspirationer, bland annat en långsökt variant med en grundlöpande ubåt. Och under tiden avhandlas storpolitiken förtäckt till konversation.
Jag förmår inte ge en intelligent kommentar till det här. För en gångs skull har jag läst som en pojke läser en äventyrsbok, leende i bladvändartempo. Steve Sem-Sandberg får stå får analysen; han har skrivit förordet till utgåvan jag läst och säger där bland annat att boken "skruvar upp minsta reflektion till kategoriskt påstående". Det gör den, och kanske är det bland annat därför jag fångas in av romanen, trots att den är omåttlig och skruvad på ett sätt som jag uppfattat som manierat hos exempelvis Italo Calvino. "Men det fanns inga balkonger på Karinhall. Balkonger var inte germanskt" kan det plötsligt flikas in för att motivera intrigens logistik. Hejdlösheten är käck och positiv och upplevs som urskillningslös, men av någon anledning bildar alla infall en sorts figurativ dans snarare än kaotiskt vimmel. Kanske just genom författarens självpålagda tvång att outtröttligt reda ut alla ständiga knyck i intrigen. Och porträttet av Göring – "den tjocke" – är karikatyr förstås, men ändå riktig psykologi, trots den snärtiga tonen någonstans mellan Balzac och exploitationfilmregissör:
Han utgick från att han var oförmögen att säga eller göra något som var dumt eller kraftlöst; därför kastade han sig alltid huvudstupa in i repliker och handlingar, övertygad om att allt skulle ordna sig till det bästa när han väl kommit i gång. Så länge han inte behövde lyssna på andra var detta en oerhörd tillgång. Han låg alltid ett steg före, tätt intill ögonblicket som fladdrade förbi, alltid disponibel, höll sitt minne i ständig rörelse och hann med mer. Det fungerade nästan alltid. Det krävdes helt oväntade fakta som slog till snabbt och hårt för att få honom ur balans. Och sådana fakta hade blivit sällsynta i Riket sedan G. gett polisen generellt tillstånd att skjuta först.
Sem-Sandberg talar om excessen som medel för att skildra ondskan och har nog rätt. Men boken gör allt för att inte läsas med intellektuell distans och jag har ingen lust att sätta mig till motvärn. Jag har haft väldigt roligt! Jag hade ingen tydlig bild av Göring (kände knappt igen hans ansikte när jag googlade), men nu har jag ju fått en som jag tacksamt tar emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar