Jag bekantar mig med Andrzej Tichý genom hans tjockaste bok, ett kraftprov: en svart kloss på nästan 700 sidor. Omslagsillustrationen, dansande skelett från renässansträsnitt, och den anspråksfulla titeln gör intryck. Det gör texten också. Den rör sig framåt i fragment, anekdoter och skisser på ett sätt som undandrar sig sammanfattning. Låt säga att dess geografiska centrum är Malmö och det kronologiska ungefär nu: kapitalismens, imperialismens, förtryckets och falskhetens krön (så här långt). Här finns en cynisk polsk-portugisisk författare vid namn Zygmunt Pereira, en tonårig halvkriminell som kallas Mink eller Minky, en ung flicka som överdoserar sin mammas tramadol, tjeckiska pojken Gejmboj med förmågan att se människors lyckonivå som en siffra i deras aura, lurad in i dåligheter av Jimmy Bomba, och ekonomikonsulten Haddad som hamnar på förnedrande koksfest hos sin radikaliserade uppdragsgivare från övre medelklassen. Här finns änglar, framtiden och felstavade skoluppsatser om rymdvarelser.
Och märkligt nog fungerar det, inte bara det, det är riktigt bra. Människoöden flätas samman, men inte av romantekniska skäl utan för att något annat helt enkelt vore osannolikt i ett myller som det här – ett myller som mycket liknar det vi faktiskt lever i. Tempot håller läsaren på tårna. Korta anonyma monologer och förmenta fickkalendercitat varieras med konventionella romankapitel och förhöjer varandra; resultatet blir en stilisering med ärligt patos, med humor och allvar och en realism som vägrar att stanna i det uppenbart autentiska. Jag har inte ork att exemplifiera. Men jag konstaterar att jag inte bara står ut med, utan uppslukas av vad som gott kunde kallas magisk realism, och det måste bero på att bottenströmmen inte är karnevalisk utan en dödsdans. Den kaotiska principen är dissociativ snarare än påfluget och godtyckligt associativ.
Bortsett från den kollageartade uppbyggnaden liknar boken, tänker jag ofta, en korsning mellan Maxim Grigoriev och Henrik Bromander. Grigorievs svartsynta kosmopoliter möter Bromanders inte alltid helt mörtuggade research: här namedroppas Henryk Sienkiewicz, Exploding Star Orchestra, Eteokles och Polyneikes, ölmärken, anatomiska begrepp och statsvetenskapliga teorier. Det gör inte så mycket. Det gör inte ens mycket att mycket är ganska banalt, att livsödena är klichéer – eftersom alla våra liv är klichéer – och att politiska utläggningar avtäcker ett hyckleri som redan avtäckts ganska många gånger på liknande sätt. Så formstark är den här boken.
Därför är det synd att den slutar i ett crescendo: ett bindgalet nationalisttal som verkar inspirerat av Jägarna på Karinhall, och dess spegelbild, en ursinnig diatrib mot en förtryckande världsordning, båda utan den nonchalans som dittills burit romanen. Han tar i så det spricker, kan man kort sagt uttrycka det. Men det är så få procent av texten att det inte får dra ner betyget nämnvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar