Det här var en intressant bekantskap. Stina Aronson har funnits i mitt bakhuvud som ett av de rätt stora namnen från 1900-talet, men det är väl strängt taget mest den här boken hon är hågkommen för (och kanske Feberboken) och hon står med i någon sentida essävolym om bortglömda författare. Så jag vet inte?
Det är Tornedalen, fast det ordet används aldrig; byn heter Mäntyjärvi och ligger där man talar både svenska och finska. Där börjar en historia om änkan Emma Niskanpää och hennes ende son, John Niskanpää, boende i ett ensligt pörte (det ordet används!). Anslaget är demonstrativt berättande. Mor och son nämns alltid med för- och efternamn och åtskilliga meningar börjar med "ty". Jag tänker på Selma Lagerlöf, desto mer som historien vecklar ut sig i något med drag av Kejsarn av Portugallien. Det är en legitim berättarstil men jag har svårt för den, den verkar lätt präktigt retorisk och manipulativ.
Men det är bara vägen in i romanen. För vad händer sedan egentligen? Det går sakta: Emma Niskanpää får ett brev från sin utflugne son – utflugen av vilken anledning, det får man ha sina misstankar om – och börjar förbereda först det ena och sedan det andra för att kunna resa iväg och hälsa på honom. Det tar flera kapitel. En ung hustru har lämnat sin man för en kringresande predikant. Det tar resterande kapitel. Miljön är kall, mörk, isolerad, allt utspelar sig i laestadianska stugor utan gardiner eller på skidspåret mellan dem, det finns ingen värld utanför, allt är trångt och renskrapat. Och språket är liksom sagoberätterskans instrument, men hon använder inte alla djävulens toner och inga ackord; hon berättar färgstarkt, märgfullt, men det som skildras är blekt och enahanda. Det blir en märklig spänning och en helt annan effekt än den annars vanliga och ganska banala metoden att gestalta karga Norrland med karga ord och korta meningar.
Folk är fattiga och fromma. Förutom kanske maten (bröd och torkad fisk) och någon blick utåt skogen finns inte mycket materiellt att beskriva. Så det handlar om människorna och deras tankar om varandra. Och även där är det så trångt och litet! Om den så kristliga Emma Niskanpää sägs att "de flesta av sina känslor tolkade hon aldrig" och: "Hennes tänkande var ett slags trofasthet liksom allt vad hon rymde inom sig." Hon är värst, men så är de alla – närsynta, milt självbelåtna, benägna att ljuga för sig själva men oförmögna att sätta ord på lögnen. Deras möten – oannonserade hembesök i pörtena – är nyanser och slag av stolthet som interagerar, och mer i deras huvuden än i ord och handling. Så korta och skygga de är, desto mer kan känslorna och tankarna växa ut, ta plats och röra sig. När förnuftet inte räcker till börjar också kroppen att röra sig: Emma som går ut till djuren, hon som flyr med predikanten, och hennes man, bonden Vaara ("Hans tankar var alltid enstaviga och abrupta, så att de inte förband honom med de omgivande tingen utan i stället skilde honom ifrån dem") glider planlöst iväg ut ur huset när han lämnats ensam med barnet. Vilket fängelse. Men tid har de. Det finns tid att låta känslorna rullas ut, att mjuka upp det stelnade, men inga medel att ta vara på det vunna. Emma och en annan kvinna sitter i den kanske vackraste scenen och planerar alltmer inlevelsefullt ett bröllop mellan sina barn, som aldrig kan bli av för den ena är död. Så mycket outsagt darrar mellan dem, men det leder inte till något. Ingen insikt, ingen förändring.
Jag kan inte ringa in den här boken och jag har en känsla av att ha förbigått det viktigaste. Mycket bra hur som helst, och den blev ännu bättre nu när jag skrev om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar