Liten historia – stor kyss (Kerstin Strandberg, 2021)

Kerstin Strandberg har publicerat minst ett femtontal böcker alltsedan 1967 men jag upptäckte henne ändå först med de goda recensionerna av den här nya romanen i höstas.  Anmälarna verkade eniga i att detta var en mycket trevlig bok.  Det stämmer helt!

Det handlar om Nils och Vanja, två människor i mitten av nittonhundratalet.  Han är läkarstudent i Lund, hon gymnasist i samma stad.  Omsider ska de träffas och bli ett par, det vet vi redan från början.  Men först måste Vanja genomgå några självmordsepisoder, bo utomlands ett tag och omständligt dansa runt Bruno och Sten.  Nils hoppas på Elisabeth men så blir det inte.  Människor krockar mot varandra men ödet pekar mot Nils och Vanja – för berättelsen handlar ju om dem.  De förlovar sig, gifter sig, får barn, flyttar till Uppsala och Stockholm.  De har ett litet kylskåp och försöker hålla sig väl med grannarna.  De vill vara raka och uppriktiga mot varandra, ja även romanens berättare har samma ambition: Vanja och Nils ska "framträda öppet och utan all försköning" – men under tiden måste ju historien rullas ut och med alla komplikationer som livet bjuder, var finns platsen för öppenhet?  De går och bär på sina hemligheter, som inte reds ut förrän just i slutet, varpå Nils ställer frågan till berättaren: "Man ska väl förstå att det var ett lyckligt äktenskap?".

Berättaren är ständigt närvarande, föreslår alternativ, ifrågasätter tolkningar och avböjer tvetydigt ansvaret för ödets gång i historien.  Uppmärksamheten dras till figurernas roll som spelpjäser, som i ett dockskåp.  Själva skåpet utgörs då av tiden, nittonhundratalets mitt, som gång på gång poängteras explicit och just så oprecist.  Men det är inte för att låta gestaltningen åka snålskjuts på läsarens fördomar om femtiotalets Sverige, tvärtom: berättaren upptäcker själv miljön i realtid, utforskar och leker sig fram, kan konstatera tankfullt att det här inte är artonhundratal "... för titta bara, där kommer en bil!".  Det kan förefalla konstruerat och det är det väl, berättelsens skelett syns hela tiden.  Men det görs med sådan lätthet.  Ödet byggs till det som det är menat att bli genom personligheter som länkar i varandra, gör sitt bästa och konstaterar faktum.

Vanja är en passionerad människa som aldrig fullt får blomma ut.  Som ung i Lund är hon stukad av männens viljor och förväntningarna på en flicka, som mor och hustru hämmad av omständigheterna, men kanske mest hela tiden av sin tvekan.  Dynamiken (och berättelsens svepande över hela livet) påminner om Solange, fast Nils är ingen Hugo.  Det är snarare Vanja som är den rationella, försöker att vara, medan Nils är mild och vill underlätta livet för alla han möter.  Det är också ofrånkomligt att associera till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, men tonläget är rakt det motsatta.  Här finns ingen patetik, inga försök att med kursiver tränga in i de fiktiva personernas inre, nej här är berättaren helt på det klara med kunskapens gränser och glad och förnöjd att få berätta den historia som står till buds för oss betraktare.  För livet är just så här enkelt – också.  Härligt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar