När jag nu läser Raymond Carver för första gången är det omöjligt att gå in blank och ta hans novellkonst för vad den är. Tur jag inte är kritiker. Jag måste helt enkelt ta spjärn mot ryktet om hans "åtstramade, kyliga stil" med "ett sparsmakat sinne för detaljer" (baksidestexten) och att han sägs ha inspirerat en hel generation av svenska vardagsrealister, om så bara för att få det ur systemet.
Det här var hans genombrottsbok. Den innehåller sjutton noveller. Alla utspelar sig i ett USA bortom storstäderna, inte i medelklassförorterna heller, och verkligen inte bland rednecks på vischan; någonstans emellan. Där det finns motell och bingohallar. Många super, drömmer vagt om ett bättre liv och kanske håller på att strula till sitt äktenskap – men de gräver inte ner sig i självömkan, utan lever i sitt här och nu. I några noveller finns samma sätt att antyda hela bakgrundshistorier med några väl valda, på ytan enkla men vid närmare läsning skeva ord som Helle Helle byggt sitt författarskap på. "Ska ni inte dansa?" skildrar på några sidor mötet mellan ett ungt par och en man som av okänd anledning säljer av sitt bohag på garageuppfarten. Tjejen får inte nog av det hon upplevt: "Hon pratade och pratade. Hon berättade det för alla människor. Det fanns någonting mer, nåt som hon försökte komma åt genom att prata. Efter ett tag gav hon upp."
Men det är ett undantag. Att läsa hela samlingen som gestaltningar av kontaktlöshet går knappast. Människorna pratar i meningsfull dialog och många noveller har rentav drag av bekännelse. En man möter sin far på en flygplats och får höra historien om hur denne varit otrogen mot hans mor, tydligt utbredd inom en liten ramberättelse. Eller någon sitter hos frisören och lyssnar när några jägare grälar om ett nyligt intermezzo. Frisören kliver emellan när det hettar till. I den mån människorna inte når fram till varandra är det på grund av de förutsättningar livet gett, och de vägs upp av en omisskännlig medkänsla från författarens sida, ibland även från figurer i berättelsen (den omtänksamme bagaren som tröstar paret som förlorat sin son). Ingen är någonsin så mystisk att man som läsare tvekar att leva sig in och betoningen på det anekdotiska nästan pekar med hela handen mot vad som är viktigt. Men den här medkänslan ligger i undertexten.
Allt annat är dock inte förlagt dit; den faktiska texten är inte barskrapad på adjektiv och andra finesser. Vad är det egentligen man syftar på när man kallar stilen åtstramad? Snarare valet av de rätta detaljerna än deras reduktion till minimum. Men det är väl karaktäristiskt för god litteratur i allmänhet. Ämnesvalen och dramatiken är inte alls subtil eller lågmäld: folk blir påkörda, våldtagna, sliter i barn, hugger av telefonsladdar och försöker elda upp hus. Visserligen är det ofta sådant som redan har hänt, medan berättelsens nutid skildrar hur de hanterar det som inte kan göras ogjort. Ett onödigt gräl dagen innan som fått alltför stora konsekvenser. Här finns kanske en kärna: novellerna handlar om ödet.
Jag vet inte. Kanske måste man helt enkelt läsa flera gånger för att nå under ytan. Min första bekantskap med Carver lämnar mig lite snopen – det är bra, det är fint, det är ömt, och framför allt skickligt utmejslade berättelser som sätter sig. Det stämmer att novellerna är "effektiva – och tydliga, i den meningen att man minns dem", som det står på baksidan och i Hans Gunnarssons mycket läsvärda efterord. (Det märks att han levt länge med Carver.) Men jag trodde de skulle ge existentiell svindel. Snarare verkar de vädja till min människokärlek. Hur var det nu, hur är det ställt med den …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar