Den här romanen är kanske mest känd för att finnas på alla antikariat och loppisar, vilket är ett möjligen lite föråldrat rykte vid det här laget. Utgåvan man tänker på är Bra Böckers från 1982, den med vinrött skyddsomslag. Det är en sorts barnslig förtrollning som skingrats när jag nu faktiskt läst den – och det var en bok därinne! Tyvärr med moderniserad verbböjning, men låt gå för den här gången.
Clownen Jac är Hjalmar Bergmans sista roman, utkommen strax innan hans självspådda supdöd. Det är svårt att inte läsa den som en konstnärs testamente, helst när handlingen rör sig kring en upphöjd men missförstådd clowns sista föreställning, och det mörka, faustiska stråket i berättelsen får extra betoning av författarbiografin. Litteraturhistoriska översikter brukar vara eniga om detta. Det hade känts piggt om jag hittade något helt annat i boken, men det kan jag väl inte säga att jag gjort.
Benjamin Borck, kallad Benbé, är en ung man från Bergslagen som drar till Amerika för att söka upp sin fars kusin: den sanslöst framgångsrike clownen Jac Tracbac (född Jonathan Borck). De finner varandra och Benbé sugs upp i Jacs liksom harem. Clownen bor i en "bungalow" i Beverly Hills, men det verkar mer som ett magiskt slott, med rum i labyrintiska korridorer och omgivet av skog och en trädgård med forsar och levande apor. Runt honom svärmar en stab av lismande tjänstemän. Jac Tracbacs succé grundar sig på hans djupa svaghet och rädsla, uppvisad till allmän beskådan "för att barn och dårar [ska] få tillfälle att skratta åt skräcken"; innerst inne är han cynisk, självömkande, föraktfull, en hycklare. Han fick sitt genombrott som clown genom att orsaka sin partners död. Framgången har gjort honom nyckfull, och intrigen går ut på att hans anställda vill få den livströtta clownen att ställa upp på en sista turné.
Det är en märklig kontrast mellan den här Hollywoodsagan, full av sprakande effekter, stora känslor och lustiga etniska stereotyper – tänk en djävulsk Boris Vian – och den småroliga borgarsatiren hos den svenska familjen Längsäll. De bor i närheten av Wadköping. Avlägsna släktband förbinder dem med Jac, men också en hemlig affär, och frågan är om ynglingen Benbé kan vara parterna till nytta. Herr Längsäll är en karikatyr inte olik Markurell, medan hans fru är romanens enda förnuftiga röst, ett litet andningshål mitt i all förställning. Boken är annars helt inpyrd av dubbelmoral och svartsynta sentenser. Skojigheterna och spjuvermaneren däremellan verkar i sammanhanget nästan arroganta, som en eftergift mot publikens simpla krav – ja, så här resonerar också clownen själv om sin konst, mutatis mutandis, i det brandtal som är romanens klimax.
Hör det tiotalisterna till att behandla temat om borgaren och konstnären? Gustaf Hellström gör det ju också i Snörmakare Lekholm. Förstås i en helt annan stil. Hjalmar Bergman berättar sceniskt och det är inte underligt att flera av hans böcker filmatiserats, dock inte den här vad jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar