Konung Oidipus (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1942)

Snart ett halvår har gått sedan min förra läsning av Konung Oidipus, i Johan Bergmans version. Zilliacus plägar ju vara bättre. Men jag var inte störtförtjust i själva dramat första gången, eller jag ska säga: tekniskt erkännsam men själsligt rätt orörd. Ändå anses denna vara den yppersta av tragedierna. Förordet reder klart ut varför det är så, och Zilliacus har inga personliga invändningar mot den gängse åsikten, tvärtom: "beundransvärd skicklighet", "hemsk underfundighet", "stor poesi" …

Jag har inte så mycket att sätta emot, men konstaterar att det som står på spel i Konung Oidipus är ödet, och inget annat. Dramats hela sak och Oidipus olycka består i att det inte går att undfly sitt öde. För grekerna var det såklart en insikt av förskräcklig dignitet, säkert även för en modern människa med vissa sensibiliteter – jag kan inte undgå att tycka det är ganska så abstrakt. Ödet, däruppe i det blå … Hur annorlunda är det inte med de kladdiga, grumliga, mänskliga konflikter som driver Elektra (hämnd), Aias (avund, självömkan), eller till och med den halvt misslyckade Kvinnorna från Trachis (kärlek, ära, svartsjuka)? Bäst tycker jag därför om slutet, när Oidipus stuckit ut ögonen, skriker av jämmer och ber att det må gå bättre för hans döttrar. Den skickligt uppdrivna spänningen dessförinnan, tja, den är skickligt uppdriven. Den tragiska ironin är förvisso på sitt klaraste i denna pjäs.

Några gånger är texten inte lika klar. Teiresias replik "Du anar ej din ofärd, ej den skam / du lever i med dem och stå dig närmast" är svårtydd. Ska det stå "som stå dig närmast", rent tryckfel? Låt gå, men efter en snabb genombläddring i Bergman undrar jag om jag inte för en gångs skull föredrar hans tolkning överlag. Zilliacus höga tonläge kan skapa viss stolpighet:

(BUDBÄRAREN) Och vad hos henne inger eder skräck?
(OIDIPUS) Ett fruktansvärt gudomligt siarord.
(BUDBÄRAREN) Förbjudet eller ej att lära känna?

Jämför Bergman:

(BUDBÄRAREN) Vad kan väl hon för ängslan förorsaka dig?
(OIDIPUS) Ett gudaord från Delfi ängslar mig, min vän.
(BUDBÄRAREN) Och är det lovligt uppenbara vad det gällt?

Jag är språkkunnig nog för att se att Zilliacus ligger närmare grekiskan, men trevligare svenska är det väl inte. Han ska dock ha en förvånad eloge för sitt tilltag att rimma (diskret) i körens avslutande sensmoral.