Zilliacus gjorde aldrig någon Antigone, så jag får gå vidare åt annat håll i min komplettism. Stolpe och Svensson har plockat russinen ur kakorna; från Sofokles finns förutom denna Kung Oidipus, som jag väl tids nog ska införskaffa. Deras Antigone kom 2003, men jag har läst den reviderade utgåvan från 2013. Hur mycket själva texten ändrats vet jag inte, men förorden är olika. Det är inte konstigt att man bytte ut Stolpes ursprungliga förord, för det är i stort sett bara en omständlig redogörelse för den mytologiska bakgrunden: namn, namn, namn. Svenssons nya förord gör å sin sida en fullödig tolkning av dramats kärnpunkter, inte utan hänvisningar till Hölderlin, Hegel och andra. Återigen känner jag mig övermannad av kursplanen i litteraturhistoria och vet inte vad jag vågar förstå själv. Eller förmår; jag distraheras under läsningen av Stolpes rad-för-rad-kommentar, där både ordval och anspelningar förklaras och diskuteras. Det hade behövts en triggervarning för oss med filologiskt självskadebeteende.
Den här tolkningen är, som exempelvis deras Prometheus, betydligt vardagligare i tonen än annars brukligt. Som natt och dag mot Zilliacus. Säkert med goda skäl, fast betyder verkligen ὄκνον πολύν "skitnervös"? Bergman har "ängslan" och det ligger närmare i min ordbok; men vad vet jag, det kanske är något med tonen i övrigt. Det jordnära talet har i alla fall den välgörande effekten att man förstår figurerna som människor. Antigone, det lilla hon faktiskt säger, verkar säker på sin sak men kanske inte fullt genomtänkt. Man hör lite sjåpighet i hennes klagan: "Åh! Det yttrandet förde mig nästan fram / till mitt dödsögonblick." (Mindre så hos Bergman: "Ack, ve mig! Nu ljöd dödsklockornas ljud / i det ord du sagt.") Kreons plötsliga insikt efter Teiresias inträde röjer att hans stöddighet var en pose.
Mindre lyckade är de vardagliga dåtidsformerna ("Den kretsa över våra tak") och överhuvudtaget saknas poesi i köravsnitten. Här ett (tydligen – jag lär mig) mycket känt parti:
Märkliga är många ting,
märkligast av alla människan.
Om vintern när det stormar
far hon över havets gråa
berg som reser sig och bryts […]
Ta Bergman:
Väldig är världen, av under full,
underbarast är människan:
färdas kan hon på havets svall,
färdas mitt i vintrarnas storm,
i vilda, skummande vågor […]
Stolpe och Svensson låter som en prosaisk transkription av Havamal. Bergmans allitterationer må sakna källstöd, men så är å andra sidan hela den grekiska texten författad i ett poetiskt register som saknar omedelbar svensk motsvarighet. Verbet är i första raden motsvaras till exempel av en speciell poetisk glosa. Hos Stolpe och Svensson finns också en viss dragning mot konventionella vändningar. Ta den allra första raden: "Ismene, du som är av samma kött och blod". Låt mig här snegla på Hjalmar Gullberg (som jag inte läst än): "O syster, samma skötes frukt, Ismene". Att grekiskan är långt ifrån simpel erkänner översättarna själva i kommentarerna, men de föredrar visst ändå att bädda mjukt för sig.
Man kan fortsätta att märka ord och räkna uddastavelser – det är amatörens privilegium. Kvarstår att det här nog är den klaraste, renaste och i modern mening svenskaste Antigone vi har. Säger "nog", för jag har alltså inte läst Gullberg (för att inte tala om Collinder, men det tar vi sedan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar